swerlander.com

I Frankrike har man i jordbruket sedan början av 60-talet använt en kalkalg som alternativ till den vanliga odlingen med konstgödsel och giftbesprutning. Ur tången som finns i stora rev vid franska Atlantkusten framställes ett algmjöl som används vid gödsling. Det innehåller stora mängder kalcium, magnesium och olika spårämnen. Förutom att det ger en bättre och större skörd anses det också förbättra jordens biologiska kvalitet och därigenom också kreaturens hälsotillstånd. Om man har använt algmjölet till gödsling har också skadeinsekter och växtsjukdomar försvunnit i stor utsträckning och det räcker med några få besprutningar på varje skörd. Också här i Sverige tror jag att vi skulle kunna utnyttja tångodling som binäring för fiskarna. Arbetsinsatsen kan göras när när det är storm, när båtarna står på reparation eller när fiskekvoterna är uppfyllda. Dessutom växer tången mer eller mindre utan tillsyn. Min mening är att odlingarna ska kunna skötas av en familj och investeringen ska inte behöva bli alltför stora. Man skulle pröva ett system med växthusodling som håller på att utprovas i Kanada.

När det gäller masksjukdomar importerar u-länderna i dag maskmedel för dyra pengar i stället för att själva framställa det eller behålla den tång man producerar. Det finns speciell tång som innehåller starka doser maskmedel och framför allt borde dessa odlas. För att helt kunna utrota masken måste oftast hela miljöer rensas, ja, det kan till och med bli nödvändigt att omstruktuerar hela samhället. Oftast är också arbetslösheten mycket stor i dessa länder och den kan samtidigt avhjälpas eftersom tång är mycket arbetskrävande genom att de måste skördas för hand. Just arbetskraftsintensiviteten gör att det inte är lönt att låta industriländerna satsa på tångodling medan u-länderna med sin rika tillgång på arbetskraft här har en stor fördel. Men det är så att de största reserverna finns i de kalla vattnen just där arbetskraften är dyrare och därför också blir högre. På bara några år har insamlandet av tång genomgått en stor förändring. Från att tidigare bara ha tagit tillvara det som naturen gav har man nu börjat ägna sig åt en mer tekniskt avancerad odling på rep och trä under kontrollerade former. I industriländerna odlar man tång i bassänger och i växthus och USA planerar en stor uppodling av öppna havet. Odlarna i Japan köper tånggroddar på nät eller rep från sporodlande laboratorier och placerar ut dem i havet. Är det inte ”såningstid” djupfryser man sporerna tills det är dags att sätta dem i vattnet. Ett visst problem i sammanhanget är emellertid tångens förmåga att suga åt sig de föroreningar som kan finnas i vattnet. De japanska ”nori”-odlingarna fick därför flyttas från Tokyo-bukten, när denna blev alltför nedsmutsad. Men det är ovanligt att nedsmutsningarna driver alltför långt ut till havs. Kloaker fungerar faktiskt som en sorts gödsel på tången och hjälper den att producera B-12 vitaminet som de inte kan göra på egen hand. Jag äter själv inte tång som kommer från utsläppen i Göteborgs hamn. Tång har inte hittills under vetenskapliga former testats på människor men däremot på djur. Vid norska lantbrukshögskolan har man jämfört tångtillägg med de vanliga tillägg av vitaminer och salter som brukar ges till kor och kycklingar och funnit att man med tång som tillskott fått både mer mjölk samt fler och större ägg.

Havet har jättelika näringsreserver i tången och om de används på rätt sätt visserligen inte kan stoppa världssvälten men väsentligen bidra till att lösa problemen med de många bristsjukdomarna. Det finns cirka 300 miljoner människor som bor på höglandsplatåerna runt om i världen och lider svårt av struma. Dessutom har mer än en miljard människor masksjukdomar bland annat till följd av undermåliga hygieniska förhållanden. Här kan tången spela spela en oerhört viktig roll. Anledningen till struma är brist på jod. I en del höglandsområden är problemet så stort att såväl människor som tamboskap och vilda djur har en förstorad sköldkörtel. De som bor vid kusten får däremot aldrig någon jodbrist, eftersom de alltid på något sätt får i sig tång, havsväxter eller fisk och därmed också jod. Jag skulle vilja att u-landshjälpen gavs på ett sådant sätt att kustbefolkningen skulle få en ekonomisk möjlighet att utvinna den tångresurs som finns och sätta igång med egna odlingar. Tångproduktionen skulle sedan användas till närings- och vitamintillskott för att bota bristsjukdomar och till exempel transporteras upp i bergländerna. Som det är nu håller alltför många u-länder på att släppa sina egna tångvanor för att i stället tillgodose efterfrågan från i-världen.

På många håll i världen har det under århundraden använts tång både som mat och läkemedel. I det gamla Inkariket i Peru transporterades torkad tång från kustöken upp till höglandets indianer som ett botemedel mot struma. Redan för 5.000 år sedan använder kineserna det i samma syfte. På några öar i Indonesien är det fortfarande tradition att gravida kvinnor går ut och leta efter en speciell tång som de äter. I Japan, Kina och Korea används tång som ett normalt inslag i medelfamiljens matvanor- Däremot är tångtraditionen på tillbakagång på Hawaii och i Indonesien samtidigt som de västerländska hamburgarna tränger på. Det som sker nu är helt felaktigt. U-länderna säljer sin skördad tång till industriländerna för att de skall tillverka hund- och katttmat, eftersom det ger bäst betalt. I stället borde länderna få hjälp så att de själva fick råd att sätta in dem mot sin egen undernäring och vitaminbrist eller åtminstone behålla dem som ett viktigt inslag i sin egen ibland rätt så bristfälliga kost.

Försök pågår för att få fram antibiotika ur tång för att kunna ersätta penicillinet, när det inte längre är verksamt. Några arter anses till och med vara virushämmande. Tång ska via en jäsningsprocess kunna omvandlas till metangas och användas som drivmedel för bilar när världens oljeresurser börjar sina. Japanska forskare har hittat tumörhämmande substanser och man undersöker om det eventuellt i framtiden kan bota eller förhindra uppkomsten av cancer. Det är industrin som tar hand om huvuddelen av de 5 miljoner ton tång som årligen skördas. Utan risk för att utarma de resurser som som finns skulle skörden kunna mångdubblas. Tång används för framställning av alginat som finns i till exempel i mjuglass och i den gelé som läggs ovanpå frukttårtor, som konsistensgivare inom charkuteri- och konditoribranschen. Brandkåren har ämnet i sitt skum för att släcka bränder och tandläkare använder det för att göra tandavtryck i. Tång ingår också i hund- och kattmat, som bas i kostmetiska krämer och salvor och som bindemedel i färger för textiltryck.

Tång är klorofyllförande bålväxter som lever både på land och vatten. Storleken på dem varierar mellan några tusendels millimeter och femtio meter. Den tång som kan få stor betydelse som människoföda lever i vatten och är i de flesta fall rödalger, brunalger och grönalger. Den hos oss vanligen förekommande blåstången innehåller vitaminerna C, D, E och K och användes tidigare för att bota gikt. Enligt den gamla folkmedicinen är grötomslag från tång bra för svullna mandlar, bölder, bröstkörtelinflammation och finnar. Den innehåller i likhet med många andra ämnen som är antibiotiska, det vill säga dödar bakterier. Dessutom kan den förhindra att människans skelett lagrar radioaktiv strontium efter till exempel atombombsprov eller olyckor vid kärnkraftverk. Irländsk mossa är en rödalg rik på vitaminerna B, och B2 och anses vara verksam för att bota magsår, influensa, påssjuka, diarré och förhindra blodpropp. I Wales kokar man gröt på tången eller också bakas den in i havremjöl och blivit något av en nationalrätt. Knöltången har tidigare använts mot emfysem och kronisk bronkitis samt mot sträckning, vrickning och reumatism. Huvudsakligen används den numera för tillverkning av den grundsubstans inom läkemedelsindustrin som de verksamma ämnena sätts till.

Tång kan användas som utmärkt bantningsmat, botemedel mot cancer, drivmedel för bilar, ersättning för pencillin och näringstillskott i u-länderna. Den största nyttan tången har för oss svenskar är att den kan bota bristsjukdomar som uppstår till följd av för ensidig kost. Ju mer processad mat vi äter på till exempel arbetsplatser och i skolbespisningar, desto större är risken för att någon bristsjukdom uppstår. Det är oftast väldigt svårt att upptäcka om vi lider brist på något spårämne. Äter vi tång kan vi vara säkra på att bristen avhjälps, eftersom alla grundämnen finns i havet och tången har en sällsynt förmåga att ta upp dem. Däremot kan vi inte tillgodogöra oss tångens kolhydrater och det gör ju tången till ett utmärkt bantningsämne för oss övergödda västerlänningar.

Aliginater, tillsammans med vitaminer och mineraler, förbättrar också hälsotillståndet i samband med tandsanering, då risken för frigörandet av kvicksilver är mycket stort. Tången har även en antibiotisk effekt. Detta för att kunna skydda sina egna arter. Oral= som hör till munnen, galvanism = ett elektrokemiskt fenomen som innebär att att två metaller nedsänkta i syra producerar elektrisk ström, det vill säga det fungerar som ett batteri. Oral galvanism innebär att två tandfyllningar av olika metaller tillsammans med saliv, som är en svag syra, producerar elektriska strömmar. De oralgalvaniska strömmarnas styrka bör vara under 2 mikroampere. Strömstyrkor däröver kan störa kroppens funktioner på olika sätt. De största strömstyrkorna uppstår mellan oädla metaller silveramalgam och ädlar guldamalgam. Man kan använda sig av tång eller tångdryck och därigenom oskadliggöra dessa tungmetaller.

Alginaterna inte bara skyddar oss mot tungmetaller som samtidigt kommit in i tarmen med annan föda, utan också från sådana som redan sugits upp av blodet och deponerats i skelettet, till exempel den radioaktiva isotopen strontium 90 som bildas i stora mängder vid atomsprängningar. Detta argument avfärdas av fysiker med argumentet att alginatet inte spjälkas. Alltså kommer det inte in i blodet och heller inte ens i närheten av skelettet där strontiumisotopen avsätts och varifrån den utsänder sin cancerframkallande strålning. Tankegången är alldeles riktig-Men om jag hänvisar till de djurförsök som har gjorts med alginatet kan man konstatera att man hos djur som fått radioaktivt strontium, kunde man minska strontiumhalten i skelettet med 80% genom att ge alginat som kosttillskott. Här ligger förklaringen. När radioaktiva isotoper lagrats i skelettet kommer varje dag en liten del av dem att frigöras och gå uti i blodet. Blodet förser tarmkanalen med saliv, magsaft, bukspott, tarmsaft och med vätska när innehållet i tunntarmen skall ska göras lättflytande. I tjocktarmen återuppsugs vätskan och med den dess tungmetaller. Denna återuppsugning är så effektiv att kroppen inte spontant kan befria sig från depositionerna i skelettet, det blir bara en rundgång. Om vi äter tång blir situationen en annan. Då binds hela den lilla fraktion som kommit ut i tarmen till alginaterna och försvinner med avföringen istället för att återuppsugas i tjocktarmen. Om vi kompletterar vår föda med tång får vi samma effekt. Tångens fykolloider utgör våra enda reningsmedel mot tungmetaller i födan och i kroppen, både de allmänt giftiga grundformerna och deras ännu mycket farliga radioaktiva isotoper.

Man kan förstås ställa sig frågan om vi inte riskerar att tången innehåller mer tungmetaller än landväxter som odlats någorlunda giftfritt? Självklart tar tång upp tungmetaller från sin omgivning, ibland till och mer än landväxter. Men tungmetallerna blir så stenhårt bundna att de aldrig tar sig loss, aldrig kan passera tarmväggen och kan komma in i kroppen. Tvärtom kan tången alltid, även om de innehåller höga halter av tungmetaller, ta upp mer från tarmsystemet än andra födoämnen. Algkolloiderna (samlingsnamn på alla de geléartade ämnen som hos tången motsvarar landväxternas cellulosa) hör definitionsmässigt till kostfiber, de kan inte brytas ned av kroppens enzymer. Tungmetallerna frigörs om tångkolloiderna på något sätt bryts ned.