Spårämnens betydande roll i enzymer.

Enzymer är katalysatorer för kemiska reaktioner i de levande celler. En del enzymer består enbart av aminosyror (vänstervridande). Andra enzymer behöver för att fungera en mindre organisk förening eller spårämne, vilket kallas coenzym. Coenzymer av organiskt material har i vissa fall visat sig vara derivat av vitaminer. Coenzymer av oorganisk typ, såsom järn, zink, magnesium, mangan, koppar, selen etc. utgör de för kroppen så oundgängliga spårämnena. De lösliga coenzymerna förloras genom urlakning i större eller mindre utsträckning vid födoämnenas behandling i livsmedelsindustrin eller vid matlagningen. Under dessa processer kan dessutom coenzymer förloras genom oxidation, uppvärmning eller pga för höga eller låga pH-värden. Hur viktiga spårämnena är kan åskådliggöras genom följande exempel: I binjurarna och levern finns ett enzymsystem, kallat cytokrom P-450, i vilket järn spelar en central roll för att enzymsystemet skall fungera. Detta omvandlar kolesterol till stereoid-hormoner genom att oxideras av detta enzyms järnjon. Samma spårämne i detta system spelar huvudrollen också genom att omvandla cancerogena gifter, som vi t.ex. får i oss med födan, till ofarliga produkter.

Ett annat mycket viktigt enzym med spårämnet zink som motor, är carboxypeptidase A. Detta är ett matsmältningsenzym i mag-tarm kanalen vilket  spjälkar av och tar hand om tyrosine, en av de 8 essentiella aminosyrorna, från polypeptidkedjor (en eller flera kedjor bildar ett  protein) som förs in i maten. Enzymet tar endast hand om  vänstervridande aminosyror dvs endast denna vänsterform passar in i enzymets aktiva säte.

Spårämnenas viktigaste funktion är oftast att tänja ut elektron-molnen i ämnet som skall spjälkas så att dessa går lättare att spjälka av. Normalt skulle det gå utan enzymer vid en så hög temperatur som ca 300 grader C men m.h.a. enzymer behöver kroppen ej ha högre temperatur än 37 grader C att samma reaktioner skall ske med samma hastighet.

Alla spårämnena vi behöver finns i algerna.

Basbalans – Syra – Alger

Kroppens blod och celler har ett varierande pH-värde (7,38-7,42), upprätthålles av balansen mellan svaga syror och deras korresponderande baser.

Syra-basbalansen är en kemisk balans som styrs av kroppens förmåga att omsätta och urskilja syror och baser. Syra-basbalansen påverkas av ett flertal faktorer,  psykiska tillstånd (stress och inre oro) och vårt fysiska tillstånd ex. sjukdom. Kosten har också stor inverkan på kroppens syra-balans.

Syre är ett ämne som kan avge vätejoner H+. En bas är ett ämne som istället kan ta upp vätejoner. Surhet mäts i pH. pH-värdet är ett mått på hur många vätejoner som finns i en lösning. Ju lägre pH-värde, desto fler vätejoner och desto surare lösning. pH-skalan sträcker sig från 1 till 14, där 7 betecknar en neutral lösning som varken är sur eller basisk. Huden  har 5,5.

pH-värdet i våra kroppsvätskor måste vara exakt inställt. Är det bara surt eller lite för basiskt kan inte våra enzymsystem arbeta som de ska. Enzymer är ett protein som snabbar på olika kemiska reaktioner i kroppen. Om inte våra enzymsystem fungerar tillfredsställande kommer många viktiga processer i kroppen att stanna upp. Kroppen har en rad buffertsystem som håller pH-värdet i blodet och cellerna konstanta. De viktigaste är lungorna och njurarna. Vi andas fortare när blodet börjar bli för surt. Då blir vi av med mer kolsyra i form av koldioxid, och blodets pH-värde stiger. Kolsyra är den vanligaste syran i kroppen, en vattenlösning av koldioxid. Tvärtom gäller när blodet börjar bli för basiskt – då går andningstakten ner. Håller man andan en längre tid blir kroppen snabbt surare. Normalt är blodet svagt basiskt, med en pH-värde på 7,35. Det är svårt att kunna mäta pH-värdet inuti kroppens celler, men de borde vara neutrala med pH-värdet 7, enligt Professor Lars Ernster. Huden brukar var svagt sur.

Syror och baser som inte kan övergå till gasform och därmed försvinna i utandningen, utsöndras istället genom njurarna. I urinen finns syrorna delvis som fria vätejoner. Men eftersom urinen inte kan bli surare än pH 4,5, paketeras en del vätejoner istället i andra molekyler, ex. ammoniumjoner. Om inte njurar och lungor skulle hinna med att utsöndra allt syraöverskott har kroppen ytterligare buffertsystem att ta till. Det finns många ämnen i kroppen som kan bygga in vätejoner i sina molekyler så att de inte längre påverkar kroppens pH-värde, som flera proteiner och hemoglobinet.  Genom att andas och kissa ut syraöverskottet kan friska personer justera blodplasmans pH till ett normalt värde, oavsett vad de äter.

Födan har stor betydelse för syra-basbalansen. Det påverkar njurarna negativt att ständigt behöva utsöndra en massa syror. Syrorna kan lagras upp i kroppens celler (inte så bra). När blodet och extracellulära vävnader blir sura blir även protoplasman sur, och den elektriska spänningen mellan den och cellkärnan minskar. Precis som haven och våra färskvattenreservoarer håller på att dö pga föroreningar kommer samma sak att ske med människan och hennes kroppsvätskor blir förorenade och det därför uppstår en sur obalans. Vi räddar sjöarna genom att tillsätta kalk och syre.

Ett överskott av baser är inget problem. Kroppen kan göra sig av med hur mycket baser som helst. De neutraliseras helt enkelt av de kolsyra som bildas i stora mängder vid vår matsmältning.

De flesta människor har en sur urin, med ett pH-värde på ung. 6. Vegetarianer får i regel ett mindre syraöverskott än blandkostare, men även dessa har i regel en sur urin. I skolvetenskapen har man inte accepterat att vätejoner lagras i kroppens celler, utan man tror fortfarande att njurarna kan utsöndra även de oorganiska syrorna. Rätt eller fel? Genom lackmuspapper kan vi mäta syra- basöverskott i kroppen.

I magen är reaktionen vanligtvis sur. I duodenum (tolvfingertarmen) måste den vara basisk. Sekret från körtlar i tolvfingertarmens slemmhinna (Brunners körtlar), lever, och bukspottkörtel och tarmslemmhinnans körtlar (Liberkuhns körtlar) som producerar tarmsaft i tunntarmen är starkt basiska och garanterar därmed fett-, kolhydrat- och äggviteförbränningen. Om den basiska reaktionen i tolvfingertarmen däremot inte räcker till så blir heller inte förbränningen tillräckligt stor. Detta leder då till föruttnelseprocesser i tunn och tjocktarmen. De inte tillräckligt mättade syrorna från äggviteförbränningen, i första hand fosfor-, svavel- och urinsyra, skickas till bindvävnaden för att blodet ska kunna behålla sitt normala pH-värde, och absorberas där av kollagena fibrer. Om de inte kan avlägsnas därifrån  för att avsöndras genom njurarna så lagras de under årens lopp. Vävnaden åldras snabbare. Frisk bindvävnad mellan kapillärer och parenkymceller (arbetande vävnadsceller i ett organ, i motsats till stödjevävnadens celler) möjliggör cellandning. Cellen kan ta upp näring och stöta bort slagg. Åldrad vävnad har däremot förlorat den förmågan. Följden blir celldegeneration och celldöd.  Magen försöker leverera natrium till basbildningen genom att öka sönderdelningen av koksalt till natrium och klor. Därmed växer dock även saltsyrehalten i magen. Superaciditet  (översyrlighet) kan leda till magsår som kan leda till anacicitet (syrabrist). Även levern och bukspottkörteln far illa av basbrist. Basbrist medför minskad bildning av galla och insulin. Urinsyra och kolesterin förblir inte längre lösta utan bildar gallsten, giktknölar osv.  Mat med höga halter av svavel och forsfor är syrabildande, dessa ämnen omvandlas till svavelsyra resp. fosforsyra i kroppens ämnesomsättning. För att kroppen ska kunna utsöndra dessa giftiga syror utan att njurar eller tarmar tar skada neutraliseras syrorna med hjälp av basbildande mineralsalter, som natrium, kalium, magnesium och kalcium.  Det mesta av köttmat är syrabildande, liksom de flesta mjöl- och mjölkprodukter, särskilt ost. Oljor är i stort sett neutrala. Frukt och grönsaker innehåller höga halter av natrium, kalium, kalcium och magnesium. Dessa är i allmänhet basbildande. Man bör upprätthålla en reserv av basiska mineralsalter för att kunna neutralisera krissituationer då kroppen blir översyrlig. Fyll på med mineraler, vitaminer och essentiella aminosyror. För balans åt pH-värdet i matsmältningssystemet: På fastande mage ett glas vätska med ljummet vatten, två tsk honung och två tsk äppelcidervingäger som löses upp vattnet. Plus massor av alger.

CHOKLADALGMUFFINS

Reglerar blodsockernivån

Sänker kolesterolhalten i blodet

Motverkar blodtryckshöjning

Innehåller omega-3

Har naturlig skyddsfaktor med antibakteriell verkan

Choklad innehåller antioxidanter som skyddar hjärnan från åldrande och sjukdom. Choklad skyddar mot oxidation i cellerna som förstör fettmembran och gör blodfetterna giftiga. Test visar att fenoler från choklad minskade skadorna från fria radikaler på celler i  blodprover från människor.

Nu har vi fyllt denna njutbarhet med alger som reglerar blodsockernivån och sänker kolesterolhalten i blodet. Algerna motverkar blodtryckshöjning och binder tungmetaller. Dessutom innehåller de omega-3 och har  en naturlig skyddsfaktor med antibakteriell verkan. Mumsar du chokladalgmuffins, får du ditt behov av mineraler och spårämnen utan att du behöver tänka på några tillskott. Man kan säga att du får ett starkt tillskott av de nyttiga ämnen du behöver, samtidigt som du får ett skydd mot onyttiga ämnen.

 

Makroalg

Algen var den första livsform på jorden som utvecklades med hjälp av fotosyntesen för ungefär en och en halv miljard år sedan. Algerna ansvarar för den syrehaltiga miljö på jordklotet som gör jorden beboelig för människor och djur. Alla växter, djur och människor härstammar från algerna.

I vårt land har makroalgen varit ett mycket förbisett livsmedel – kanske på grund av smaken och av att många inte vet hur den gröna havsväxten ska användas i matlagningen. Men den är på gång. För makroalgen är ett av den hälsosammaste och mest livgivande livsmedel som finns på jorden.

I stora delen av världen ingår makroalgen i den dagliga kosten och är en mycket uppskattad beståndsdel på grund av sina skyddande och hälsofrämjande egenskaper. Den innehåller i stort sett alla mineraler som finns i människans blod tillsammans med en mängd enzymer, essentiella fettsyror, kostfibrer och aminosyror. Den är avgiftande, eftersom den binder tungmetaller och radioaktiva ämnen, och den har också antibiotiska egenskaper som är verksamma mot flera penicillinresistena bakterier.

Det växer omkring 25 000 olika alger i världshaven och alla har en unik form och näringssammansättning. Gemensamt för alla makroalger är dock att de är ett ytterst kraftfullt och näringsrikt livsmedel för människan. Makroalgen är lättsmält och innehåller solens livgivande energi i form av en hög klorofyllhalt. Den innehåller upp till tjugo gånger så många mineraler (bland annat kalcium) som vanliga grönsaker och kan tillföra oss människor alla de mineraler och spårämnen vi behöver. Makroalgen innehåller dessutom upp till 44 procent protein samt A-, C-, E- och B-vitaminer – inklusive B12, som inte finns hos landväxterna.

Ät makroalger året runt, men ta lite extra i hektiska perioder för att motverka trötthet, utmattning och stress. Den hälsosamma makroalgen kan dessutom bidra till att förebygga många sjukdomar, som benskörhet och cancer, och den kan med stor fördel ätas av både gravida och ammande kvinnor samt barn.

Makroalgen finns i flera färger beroende på havets temperatur och djup på den plats där den har växt samt hur mycket ljus som har nått ned till växten. De vanligaste färgerna brun, grön och röd, men vissa växter finns också i gula och lila färger.

Använd makroalgen i sallader, soppor, smoothies, wraps, nori- och rispappersrullar – och glöm inte det näringsrika blötläggningsvattnet. Det kan du använda i soppor och smoothies samt vattna dina blommor och växter med.

Lite om de olika algerna:

Nori: Har det högsta proteininnehållet. Finns i stora fyrkantiga ark som blöts och som används att rulla in ris, gurka och morot i. Sushi. Den gröna norin är rostad och därmed inte rå. Denna skall inte läggas i blöt, utan ätas som den är.

Arame: En alg som är mild i smaken och lämplig för de som inte är vana vid alger. Den är mörkbrun och har avlånga, tunna och sammanflätade strängar. Ska blötläggas i ungefär 20 minuter.

Hijiki: Är mörkbrun. Är lite kraftigare och har en mer distinkt smak. Hijiki har det högsta kalciuminnehållet och är känd för sina blodsocker- och viktreglerande egenskaper. Ska blötläggas i ungefär en timme.

Wakame: Denna mörkgröna alg är avlång och läderaktig. Ska blötläggas i 10 minuter.

Dulse: En rödlila alg som har skördats i Europa i tusentals år. Har ett högt innehåll av järn, kalcium, protein och kostfiber samt A- och B-vitaminer. Behöver bara sköljas i vatten.

Kelp. Är de största av makroalgerna och kan bli över 400 meter långa. Ska blötläggas i 1 timma.

Kombu: Växer i kallare vatten. Den är mörkgrön och finns ofta i breda, platta och avlånga bitar. Ska blötläggas i 2 timmar.

Salt och algsalt

Det vanliga vita,  raffinerade bordssaltet innehåller mängder av farliga kemikalier som används under tillverkningsprocessen för att bland annat bleka saltet och motverka klumpbildning. Under framställningen värms saltet upp till över 600 grader. Därmed förändras dess kemiska struktur och alla de naturligt förekommande mineralerna avlägsnas från saltet. Det blir i stort sett bara natriumklorid kvar.

Du behöver inte natriumklorid, du behöver natrium. Och det är en stor skillnad mellan de två. Natriumklorid (NaCl) stör kroppens homeostas, och för varje gram natriumklorid du äter, behöver kroppens celler 23 gånger så mycket cellulär vätska för att neutralisera och bevara pH-värdet i kroppen. Natrium är däremot ett viktigt basiskt mineral som finns i naturen, och detta mineral är viktig för vår hälsa. Natrium hjälper kroppen att hålla en optimal vätskebalans och att utnyttja vätskan på bästa sätt. Det är också viktigt för vår muskelfunktion och för blodets pH-värde.

Du behöver ca 500 mg natrium per dag och lite mer om du är fysiskt aktiv. Det motsvarar den natriummängd som finns i en fjärdedels tesked salt.

HAVSSALT, HIMALAYASALT OCH ALGSALT

Havssalt är det salt som produceras naturligt i havet. Detta salt genomgår inte samma kemiska process som det vita bordssaltet. Det samlas in och läggs ut att torka i solen. Saltets färg är därför fortfarande naturligt ljusbrun, och det innehåller många spårämnen och mineraler samt jod. Alla producenter är inte ärliga, så om du är osäker kan du göra följande experiment: Lägg en sked salt i ett glas vatten och låt det stå över natten. Äkta havssalt kommer att lösas upp, men det gör däremot inte det oäkta havssaltet.

Det rosafärgade himalayasaltet  från ärliga producenter kommer från Himalayabergen. Det sägs att saltet är 250 miljoner år gammalt och anses vara det renaste saltet som finns – helt utan spår av föroreningar. Om dessa uttalanden är sanna eller bara säljknep, får du avgöra själv. Man kanske skall ta det med en nypa salt.

Algsalt görs av malda torkade makroalger och har då mycket naturlig jod. Bra vid radiaksmitta, samt har alla de naturliga spårämnen och mineraler som din kropp behöver.

Algsalt, havssalt och himalayasalt är helt klart bättre än det blekta, kemiska bordssaltet.