Alger, urnäring och algmuffins

Alger är naturligt. Grunden för ditt välbefinnande är att du ska kunna tillgodose dina behov av näringsämnen genom din kost. Men eftersom dagens föda ofta inte på naturlig väg innehåller alla de beståndsdelar vi behöver, har många företag berikat sina produkter med artificiella preparat. Men alger kan tillgodose många av de brister som finns i dagens livsmedel.

Urnäring. Naturliga alger är en ren näring utan tillsatser. Då algerna som är mycket lättsmälta kommer in i ämnesomsättningen och via blodet passerar sköldkörteln (hela blodkomplexet passerar denna cirka var 17:e minut) så får sköldkörteln den stimulans (genom mineral- och vitaminrikedom) som behövs för att det endokrina körtelsystemet skall hållas i balans. Genom kemisk och spektrografisk analys av vävnader och kroppsvätskor kan man i kroppen påvisa mycket små kvantiteter av ett stort antal mineralämnen som visat sig vara absolut nödvändiga. Dessa kallas spårämnen. På konstgjord väg, i ett laboratorium eller i en fabrik kan en sådan produkt inte framställas, men naturen kan. I havsalger finns exempelvis det livsviktiga tillväxthormonet B12, som bevisligen inte finns i landväxter. På grund av intensivt och effektivt jordbruk lakas marken ut och de naturliga mineralierna och spårämnena förbrukas utan att ersättas. Maten, som sedan äts, har ofta genomgått en lång process genom industrin tills den har blivit något färdiglagat fryst, som stoppas in i mikrovågsugnen. En marknad har uppstått för olika hälsotillskott på grund av att folk fått olika bristsjukdomar, allergier och problem med sockerhalter och fetter. Om man går in i en butik och skall köpa vitaminer och mineraler, hur vet man då hur mycket kroppen behöver av varje vitamin, mineral eller spårämne? Dessutom är ju detta tillskott syntetiskt. Om du istället tar naturliga alger med urnäring får du något naturligt som kroppen lätt kan absorbera. Då algerna har samma sammansättning som människans blod, har algerna lätt för att hitta där det fattas vitaminer, mineraler och spårämnen, och fyller på där. Blir det överskott går det ut den normala vägen.

Algmuffins – visst kan man äta det. Algmuffins reglerar blodsockernivån och sänker kolesterolhalten i blodet. De motverkar blodtryckshöjning och binder tungmetaller. Dessutom är de fiberrika och förbättrar tarmfunktionen och de innehåller de nödvändiga fleromättade fettsyrorna EPA och DHA, samt inte minst, de har en naturlig skyddsfaktor med en antibakteriell verkan. Äter du bröd, pasta eller algmuffins som är bakat av algberikat mjöl, får du ditt behov av mineraler och spårämnen utan att du behöver tänka på några tillskott. Man kan säga att du får ett starkt tillskott av de nyttiga ämnen du behöver, samtidigt som du får ett skydd mot onyttiga ämnen.

Marinerad tång från Rörö plus skörbjuggsört

Den kokta knöltång som inte går åt de närmaste dagarna kan du marinera. Här är ett spännande recept som gärna blir olika från gång till gång, beroende på hur mycket du tar av huvudingredienserna: Marinad: Lök, tomatpuré, olja, citron, dill, sojasås, timjan, basilika och lagerblad.

Marinerad knöltång med skörbjuggsört (cochlearia officinalis). Plockas också på Rörö. Som ovanstående plus blad av skörbjuggsört. Den ovanligt höga c-vitaminhalten gjorde skörbjuggsörten till verksamt medel mot skörbjugg. Krossa den och du får en senaps- och krassesmak. Något som du absolut måste smaka på! Bra för kroppen och knoppen.

 

Sauterad knöltång från Rörö

Kokt knöltång, olivolja, soja och kryddor.

Varm matolja i en stekpanna, rätt rikligt, men absolut inte för hett. Slå i rejält med soja, blanda den med oljan och stek den kokta tången ett par minuter på var sin sida. Oljan skvätter lätt, knölarna kan skjuta i väg riktiga små skott om oljan blir för het. Använd förkläde och akta skorna! Tag upp en provbit och smaka; är den lagom salt? Krydda efter behag. Låt oljan rinna av och servera antingen som entrérätt eller som grönsak till huvudrätten.

Kokta alger från Rörö

Färska alger sköljs väl i sötvatten, torkade läggs i blöt tills de verkar färska igen. Kokas ungefär som potatis; sjudes försiktigt i lättsaltat vatten 20-30 minuter tills de är mjuka. Denna mellanprodukt kan du också förvara rätt länge i kylskåpet, för att använda lite då och då. Lätt kryddade kan du ha dem som grönsak, i salladen eller på smörgås.

Varför du skall äta brunalger

För deras förmåga att binda tungmetaller och där är brunalgerna i särklass bäst. Kolhydratet som bygger upp deras cellväggar, alltså deras motsvarighet till landväxternas cellulosa, kallas alginat och utgör det ämne, som har denna märkliga förmåga att till sin molekyl binda tungmetaller. Eftersom ett alginat inte kan spjälkas av saliv och tarmsaft lämnar det kroppen med avföringen precis som andra kostfibrer. Rödalgerna har motsvarande ämnen: carragen, agar med flera och även de har god förmåga att binda tungmetaller. Den som inte har förmånen att kunna plocka våra egna vilda alger utan är hänvisad till hälsokosten bör i första hand ta kombu, wakame, iziki, i andra hand irländsk mossa (carragen), dulse och nori. Grönalgerna kan bilda vanlig cellulosa, de liknar våra landväxter  för mycket, men märkligt nog har man även hos dem påvisat en sådan förmåga, fast väsentligt svagare.  Spirulina däremot hör till de blågröna organismer som förr kallades alger, som botaniskt sett är närmare släkt med bakterierna. De kan inte binda tungmetaller.

Binder algerna alla ämnen lika bra?  Nej, vad de binder är vissa ämnen, framför allt tungmetaller som bly, koppar, zink, kvicksilver, kadmium, kobolt, radium och de binds oavsett om de är radioaktiva eller inte. Detta är en mycket viktiga egenskap, för bly, kadmium och kvicksilver är ju ämnen som har en tendens att uppträda som miljögifter. Hur vet vi till exempel att inte våra grönsaker vuxit mindre än 50 meter från en högtrafikerad väg och därför kan hålla en olämplig blyhalt? Den dag som Tjernobylmolnets radioktivitet har spritts och blandats eller sönderfallit under anmärkningsvärda nivåer både i gröda, boskap och vilt, den dagen kommer vi fortfarande att ha kvar tungmetaller i födan som något att se upp med.

Måste man äta alger med den föda man är orolig över? Nej, hur otroligt det än verkar, så kan även isotoper som redan kommit in i kroppen rensas ut i efterhand. Om någon fått i sig till exempel radioaktivt strontium, då förs detta omkring med blodet tills det deponeras i skelettet. Där kommer något oroande in: Även måttliga mängder kan sitta och bombardera kringliggande celler med radioaktiv strålning. Därför bör radioaktivt strontium inte få finnas kvar i kroppen hur länge som helst. Dessbättre är det så, att varje dag lossnar någon procent av strontiummolekylerna och ger sig ut i blodet. Blodet förser saliv, magsaft, bukspott, galla och tarmsaft med vätska; alltså hamnar en hel del av dessa molekyler på drift i tarmkanalen. Normalt har vi ingen glädje av detta. I tjocktarmen återuppsugs det mesta av tarmvätskan, med den all vår näring, men tyvärr också strontiet, som sedan söker sig en ny plats i skelettet. Endast om vi har alginater i födan bryts kretsloppet, strontiumisotoper binds vid en alginatmolekyl och förs ut ur kroppen. En behandling av mot strontium i skelettet förutsätter alltså en regelbunden rätt kraftig alginattillförsel under åtminstone ett par månder.

Att alger i födan är ofarligt, så länge det rör sig om normala mängder visas bland annat av att stora algätare som japaner och koreaner inte har någon ökning av anemi eller andra bristsjukdomar. Tvärtom har det skrivits en hel del om att algätande befolkning har klart lägre halter av tarmcancer och lever längre, den japanska ön Okinawa har flest hundraåringar i världen.

I normalfallet, att man vill skydda sig mot upptagning av tungmetaller, är situationen en helt annan. Tar man alger i en eller annan form till en måltid, eller kanske ännu hellre före den, blir bindningen av eventuella tungmetaller i födan mycket hög, kanske till och med så hög att man bör lägga in en algfri dag då och då. Denna skillnad mellan en nära hundraprocentig bindning av vad som finns i tarmkanalen och en kanske knappt enprocentig bindning av vad som finns i skelettet är därmed förklarad. I förra fallet kommer alginaterna i kontakt med alla molekylerna, i det andra fallet, eftersom alginaterna aldrig kommer in i blodet och ut i kroppen, kan de bara ta hand om den lilla del som lossnar och som råkar komma ut i tarmen.

Är det viktigt i vilken form man får algerna?  Nej, inte alls! Det verksamma ämnet alginat, är också det vanligaste ämnet. Procenten alginat varierar mellan olika algsorter. Det påverkas inte av kokning, stekning, bakning som till exempel vissa vitaminer. Den tungmetallbindande effekten är alltså densamma oavsett om man själv plockar färska alger eller blöter upp torkade eller bakar bröd med algmjöl i eller äter algkapslar.

Om algerna är så fantastiska på att binda tungmetaller, gör de inte det redan i havet? Jo, givetvis, men i rent havsvatten är halten tungmetaller mycket, mycket lägre än i vår industrialiserade landmiljö. Normalt finns där alltså små mängder av tungmetaller liksom alla andra grundämnen. Undantagvis, i områden med stora industriutsläpp, förekommer höga värden. Men till och med då är de ofarliga, för alginaten spjälkas ju inte och de släpper inte ifrån sig de stenhårt bundna metallerna. Tvärtom, de har med största sannolikhet kvar en god potential att ta upp en ännu större kvantitet tungmetaller om de påträffar några i tarmen, men givetvis bör man se till att få tång från rena vatten.

Kan man äta alger?

Bland algerna finns många av våra nyttigaste och godaste vilda matväxter. Synd bara att de ska behöva rida på den aktuella radiak-skräcken för att få sin rättmätiga plats i våra sallader och bland våra smårätter. För de har många goda egenskaper också näringsmässigt: de är rika på proteiner, mycket rika på vitaminer och framför allt enastående rika på spårelement, inte minst jod och selen.

Av våra grundämnen finns ju alla i havsvattnet, och algerna är kända för en unik förmåga att ta upp och anrika spårelementen. Landväxterna är inte så dåliga de heller, men jorden de står i har inte mer spårelement än de mineral som den bildats ur. De har också en fiende som algerna slipper: människan som utgör det stora hotet mot spårämnena i vår föda. Dels utarmar vi den odlade jorden genom att med skördarna bortföra kväve, fosfor och en mängd spårämnen och med konstgödsling bara tillföra kväveföreningar, fosfater, möjligen kalk och kalium men inte några spårämnen. Dels utarmar vi både odlad och obruten mark genom att industrier och bilism orsakar det sura regn, som löser ur marken och för bort en hel del ämnen vars löslighet ökar kraftigt i sur miljö.

Bara havet är opåverkat. Det är för stort och havsvattnet är buffrat, balanserat så att det inte rubbas ur sitt neutrala pH-värde av att blandas med surt regn. Det enklaste och naturligaste sättet för oss att kompensera oss för en minskning av de spårämnen som av nämnda orsaker hamnar i farozonen, är att också äta en lämplig mängd föda från havet.

Mor Annas nässelsoppa

I dag blev det nässelsoppa. Gjord på nässlor plockade i göteborgs centrum. Ja,  det finns nässlor här i stan.

1, 5 liter späda nässlor, 3 msk smör, 2 msk vetemjöl, 1/2 liter grönsaksbuljong,  1/2 liter nässelspad, 1 msk hackad gräslök, havssalt och vitpeppar.

Se, hästhoven, blommar i leriga diken,

Och kråkorna hoppa på sörjan i viken.

————–

Nu vilja vi märka, var jordens svål

har öppnat en gryta med nässelkål.

Efter Erik Axel Karlfeldt