Algmjöl

De stora algsorterna är rika på protein, mycket rika på vitaminer och alldeles otroligt rika på spårelement. För människor i den välnärda delen av världen är det den sista punkten som är den viktigaste. Praktiskt taget alla kemiska grundämnen finns i havet och algerna är berömda för sin enastående förmåga att ta upp och koncentrera de ämnen vi brukar kalla spårelement. De finns i små mängder i naturen och människan behöver endast små mängder. Landväxterna är inte dåliga de heller, men marken de växer på innehåller ju aldrig mer spårelement än berget som jorden bildats ur. Och landväxterna har en fiende, som algerna inte har: Människan, som själv utgör det stora hotet mot de livsviktiga spårelementen i sin egen föda. Människan utarmar den odlade marken genom att föra bort kväve, fosfor och en rad spårelement med varje skörd och ersätter förlusten med kväve och fosfatgödning, möjligen kalium och kalk, men inte med spårämnen. Bara havet är opåverkat. Det är för stort och dess vatten är buffrat, det vill säga balanserat på ett sätt som gör att det inte ändrar pH-värde ens om det blandas med kraftiga mängder surt regn. Det finns därför bara ett naturligt och enkelt sätt att ersätta de ständigt sjunkande mängderna i vår landbaserade föda och det är att regelbundet äta mat från havet. Utöver alla sina nyttigheter som kosttillskott innehåller algmjölet också en mängd kostfiber, faktiskt 1/3 av torrsubstansen. Och av kostfiber håller svenskens genomsnittsföda bara hälften av vad den borde ha. Kosthälsogruppen inom Livsmedelskommittén rekommenderar att svenska folket dubbla sitt intag av kostfibrer. Att vi inte klarar det vet alla, men vet de varför det är viktigt? Vi har en rad vällevnadssjukdomar som naturfolken saknar och som beror dels på att vi har för lite kostfibrer som underlag för våra nyttiga tarmbakterier, dels på att födan stannar för länge i tarmen.

Lämna ett svar