Urnäring

Urnäringen kommer från havsalger. Vi människor kommer ursprungligen från makroalger och vi är mer släkt med dessa makroalger än makroalgerna är med exempelvis mikroalger. Det vill säga de stora algerna som du ser på strandkanten på sommrarna är mera släkt med dej än de är med exempelvis spirulina  som är en mikroalg som är ursprungen från bakterier.

Rent naturliga alger är en ren urnäring utan tillsatser. Äter du algtabletter får du med bindemedel, som måste finnas vid tillverkning av tabletter

Havsalger växer i de stora oceanernas orörda djup och som utgör daglig föda för många av havens innevånare, dessutom har de visat sig vara ett alldeles utmärkt tillskott för oss människor. Man kan tolka nyttan av ett dagligt intag av havsalger enligt följande: Då algerna, som är mycket lättsmälta, kommer in i ämnesomsättningen och via blodet passerar sköldkörteln (hela blodkomplexet passerar denna cirka var 17.e minut) så får sköldkörteln den stimulans (genom mineral- och vitaminrikedom) som behövs för att det endokrina körtelsystemet skall hålla i balans. Genom kemisk och spektrografisk analys av vävnader och kroppsvätskor har man i kroppen påvisat mycket små kvantiteter av ett stort antal mineralämnen som visat sig vara absolut nödvändiga. På konstgjord väg, i ett laboratorium eller i en fabrik kan inte en sådan produkt framställas. Men naturen kan! Vid analys av havsalger har man funnit mer än 120 mineralämnen (grundämnen). Spårelementen utgör katalysatorer i hormon och enzymsystemen eller också är de enzymaktivatorer.

En begreppsförklaring: Mineralämnen är det gemensamma namnet för mineraler och spårelement (spårämnen). Mineraler är grundämnen, som förekommer i relativt stora mängder i kroppen till exempel Natrium, Kalium, Kalcium, Fosfor, Svavel, Magnesium. Spårelement är grundämnen som förekommer i små mängder. Spårelement är till exempel alla metaller som järn, koppar, zink, mangan, kobolt, nickel, molybden och så vidare. En hel del spårelement har alltså sin verksamhet förlagd till cellerna där de påverkar de kemiska reaktionerna. Havsalger har betydligt större mängd A- och D-vitamin än till och med torskleverolja samt alla former av vitamin B. Framhållas bör, att i havsalger finns den livsviktiga tillväxthormonen B12 (som bevisligen ej finns i landväxter). Havsalger har naturliga antibiotiska egenskaper dock utan att förorsaka allergier eller andra sidoeffekter (till skillnad mot den konstgjort framställda antibiotikan, som lagras i köttet hos slaktdjuren och överförs till människan). I sin rena havsmiljö tar algerna upp spårämnen, mineraler, salter och näringsämnen som ofta saknas i vår dagliga kost eftersom grönsaker, rotfrukter och kött lakas ur av dålig miljö och felaktiga hantering. Algerna kan ge dig just de nyttigheter du har störst behov av till exempel kalcium, kalium, selen, kisel, vitaminer, fibrer, Omega 3 och ubiqunonet Q-10. Mineralämnena i havsalger gör det möjligt för cellerna att bygga upp en stark benstomme, starka ledgånger, senor och nerver. Havsalger motverkar även fettbildning i muskeltrådar och blodbanor. Bristsjukdomar till följd av brist på spårelement får i vissa fall betraktas som kultursjukdomar. Kultursjukdomar därför ett de moderna jordbruksmetoderna och konstgödningen (utan spårelement) gör att våra kulturväxter innehåller mindre av de livsviktiga spårämnena och för mycket av vissa andra av grundämnena. Du behöver urnäringen för återställa den grundämnesbalans i kroppen som har gått förlorad. Studier har dessutom visat på förmågan att absorbera och föra bort skadliga tungmetaller till exempel bly, kvicksilver och kadmium ur kroppen. Det är kostfibrerna, de så kallade alginaterna, som står för detta renande arbete.

På grund av intensivt och effektivt jordbruk lakas marken ut och de naturliga mineralierna och spårämnena förbrukas utan att ersättas. Maten som sedan äts har ofta genomgått en lång process genom industrin till den har blivit något färdiglagat fryst, som kan stoppas in i mikrovågsugnen. En marknad har uppstått för olika hälsotillskott då folk har fått olika bristsjukdomar, allergier och problem med sockerhalter och blodfetter. Nu är det så att om du går in i en butik och skall köpa vitaminer och mineraler hur vet du då hur mycket exakt din kropp behöver av varje vitamin, mineral eller spårämne? Dessutom får du ofta något syntetiskt. Om du istället tar en naturlig algkapsel med urnäring som inte har bindningsmedel (som ju tabletter har) får du något naturligt som kroppen lätt kan absorbera. Då algerna har samma sammansättningen som människans blod, har algerna lätt för att hitta där det fattas vitaminer, mineraler och spårämnen, och fyller på där. Blir det överskott går det ut den normala vägen. Algerna har även en naturlig skyddsfaktor med antibakteriell verkan samt innehåller de essentiella fetterna EPA och DHA. Algerna reglerar blodsockernivån och sänker kolesterolhalten i blodet samt motverka blodtryckshöjning. Algerna är fiberrika och förbättrar tarmfunktionen som binder tungmetaller (bly, kvicksilver, cesium, strontium), som går ut den naturliga vägen.

Algchoklad från Algköket

–  Kan du äta något nyttigare?

– Reglerar blodsockernivån

– Sänker kolesterolhalten i blodet

– Motverkar blodtryckshöjning

– Är fiberrikt och förbättrar tarmfunktionen

– Innehåller de essentiella EPA och DHA

– Har naturlig skyddsfaktor med antibakteriell verkan

Choklad innehåller antioxidanter som skyddar hjärnan från åldrande och sjukdom. Choklad skyddar mot oxidation i cellerna, vilket förstör fett-membran och gör blodfetterna giftiga. Test visar att fenoler från choklad minskar skadorna från fria radikaler på celler i blodprov från människor. Nu har jag fyllt denna njutbarhet med alger, som reglerar blodsockernivån och sänker kolesterolhalten i blodet. Algerna motverkar blodtryckshöjning och binder tungmetaller. Dessutom är de fiberrika och förbättrar tarmfunktionen och de innehåller de nödvändiga fleromättade fettsyrorna omega-3, samt inte minst, de har naturlig skyddsfaktor med en antibakteriell verkan. Mumsar du choklad med alger, får du ditt behov av mineraler och spårämnen utan att du behöver tänka på några tillskott. Man kan säga, att du får ett starkt tillskott av de nyttiga ämnen de behöver, samtidigt som du får ett skydd mot onyttiga ämnen.

Faktiskt så undrar jag hur mycket alger det finns, farfar?

– Jordens samlade skörd av alger är sju miljoner ton. Hur många kilo är det?

– Sju miljarder.

– Hur många människor finns det?

– Sju miljarder.

– Det finns alltså ett kilo per person.

– Då kan man ju skörda mer då. Havet är ju fullt av alger som ingen tar vara på.

– Man skulle kunna ta ut dubbelt så mycket ur havet. I varje fall om man odlar alger i  områden som det är möjligt. Men det räcker ändå inte långt. Och de flesta arterna går inte att använda. Sen får man inte glömma, att det lever en massa fiskyngel i tångskogarna. Man kan inte ta all tången, för då kommer stor fisk och tar all småfisken.

– Om man tar all tången, så utrotar man den. Då finns det inget att ta nästa år.

– Alldeles riktigt. Det är också något man måste tänka på. Så finns det ett problem till. Och det är var de människor bor, som borde käka alger. Titta på en världskarta över utbredningen av endemisk struma!

– Ser ut som en jordglob med bergen utsatta.

– I havet har jag prickat ut var det finns mycket tång.

– Rätt långt emellan, för det mesta.

– Tyvärr. Och till och med där det ser ut att vara nära, kan det vara stora svårigheter. Titta på Chile, till exempel. Nere vid kusten finns ingen endemisk struma. Den är värst på femtonhundra till tre tusen meters höjd. Så algerna måste bäras högt upp i Anderna, där det regnar jämt, så att jorden är helt urlakad. Kommer men sen upp på fyra tusen meter, så har det regnat färdigt. Och då finns det inte längre någon struma. Det här visste redan inka-indianerna, långt innan vi visste att Amerika fanns. De gick med åsnor ner till kusten och lastade dem stora bördor av torkade alger, som de kallade struma-pinnar. Så det är ingen tvekan om att de visste varför de ville ha alger.

– Hur gör man nu då?

– Precis likadant. Människor ändrar inte på sina vanor. Allra minst på dem som är nödvändiga. De köper en sort som de kalla för cochayuyo, som inte ätes alls av folket nere vid kusten. Om cochayuyo är bladen, så äter de skaften av samma tång nere vid kusten. Där kallas den för ulte, och de gör en sorts pickels av den. I Sydamerika har man hittat torkade alger i gravar som är hemskt gamla. Men vi ska inte heller glömma dem som vi redan talat om, de tungmetallförgiftade i jordens storstäder och stora industri-områden, och så alla som behöver A-vitamin. Och så finns det ännu en stor grupp, som jag inte har talat om. Den största av dem alla, de som har inälvsparasiter. Mask i magen på ren svenska. Man beräknar att en tredjedel av alla människor på jorden har mask i magen. Och de parasitiska maskarna är vanligast i områden med undernäring och svält. För dem som redan har en brist, gör ännu en förlust att de blir sjuka. Inte minst det som kallas blodbrist blir mycket värre. Men det är inte vanlig tång som skulle kunna hjälpa dem. Det finns en liten rödalg som bildar ett kraftigt maskmedel.

– Vad jag inte förstår, är att det finns så mycket som kunde göras, men att det görs  så lite för alla dom här som du talar om.

– De enda som gör något i stor skala är kineserna. De odlar upp varenda meter av sin kust med tångruskor som de planterar för hand. Denna skörd säljs till stor del till jodfattiga områden inne i landet. Men ser man på världen i stort, är det så här: De allra flesta av dem som skulle bli allra mest hjälpta av att få äta alger, de är fattiga människor utan köpkraft i fattiga länder, som inte har råd att importera. Den allra mesta tången, de verkligt stora mängderna, den som växer i kalla hav, i områden som är så kalla, att det inte bor särskilt mycket folk där. Där är det dyrt att få folk som ska göra ett hårt arbete. Jag sa innan, att där alla är sjuka förstår ingen att det inte måste vara så. En annan sak är, att där alla svälter, där alla är sjuka, där har ingen nån ork. Man har inte rätt att vänta sig att någon ska kunna ta i med kraft och lösa problemen i stort. När det gäller att få folk på benen som är så svaga som jordens allra svagaste och undernärdaste,  ja då är det fall för hjälporganisationerna. Vi som har kunskap och pengar, vi måste hjälpa dem som varken har ork eller vet vad som är fel. Kan vi bara hjälpa dem att komma i gång, då har vi gett dem det bästa man kan ge: hjälp till självhjälp. Det kan man inte göra med alger enbart, men stora delar av problemet kan de hjälpa till med.

– Du farfar, kan du inte lära mamma också?

– Att laga alger? Jo, gärna. Och du, som ändå hänger i vattenytan halva dan, kan ju lära dej att samla på rätt sätt.

Hej, vad är detta?

– Det är Furcellaria fastigiata eller som en del säger gaffel-tång. Var hittade du den?

– I Sandviken här på Rörö.

– Då skall vi fixa till lite konfekt. Först torkar du den och sedan maler du den. När den är torkad lägger du den i vatten och kokar upp och sedan silar du bort resterna, så att du får en klar substans. Lägg det i en kastrull och slå på vatten. Tillsätt socker och koka i 45 minuter på svag värme. Ta grytan från värmen och tillsätt havtorn som du har pressat till saft. Häll ut den i en långpanna och låt den stå framme till nästa dag. Vänd marmeladen och torka den ytterligare några timmar. Skär marmeladen i bitar och doppar bitarna i socker eller cocos eller choklad. I morgon lördag får du avgöra vilken bit som smakar bäst. Vi ses då.

 

Recept på algmarmelad: 20 gr torkad Furcellaria fastigiata

1 liter vatten

1 liter strösocker

2 dl koncentrerad råsaft Havtorn från Rörö

Farfar, då borde ju alla människor äta alger!

– Jojomän, det borde de. Men ser vi globalt på problemet, så borde allt som skördas gå till bekämpa tre av mänsklighetens gissel. Jag sa, att vi inte har någon större vitaminbrist att tala om i Sverige. Men ute i världen finns den, må du tro. A-vitaminbrist är så allvarligt att jorden runt finns det 300.000 barn som varje år blir blinda för att det inte finns nog med A-vitaminer i deras föda. De flesta dör. Och algerna är fulla av A-vitamin. Sen finns det 200 miljoner människor som lider av endemisk struma.

– Farfar, vad är det?

– Endemisk betyder, att den är knuten till vissa områden. Och struma är en sjukdom i  sköldkörteln på halsen. Den svullnar och de sjuka blir magra och nervösa. När man sätter ihop de två orden till endemisk struma, då betyder det att de som har den har den på grund av jodbrist i området där de bor.

– De kan dom ju inte rå för.

– Absolut inte.

– Kan man säja att vi rår för det, jag menar samhället, de som är vuxna och vet och kunde ha sett till att de fick fick tillräckligt med jod?

– Ja det kan man. Det finns ingen sjukdom som det vore så lätt att utrota från jordens yta som endemisk struma. Det är bara att se till att alla får tillräckligt med jod. Ändå  är det 200 miljoner som har den, mer eller mindre.

– Men det är ju inte klokt. Varför gör ingen något?

Å jo, en del har gjort rätt mycket. I Sverige har vi länge haft lag på att allt bordssalt ska vara tillsatt med en lagom mängd jod. Men det finns många folk som aldrig nånsin saltar maten. Det finns många folkgrupper som är så fattiga, att om jodat salt koster ett par öron mer per kilo, så köper de det billigaste.

– Då kan ju staten betala mellanskillnaden så att jodsaltet blir billigare.

– Sånt har man försökt. Och där det inte går att få in jod genom födan, har man sprutat in en droppe olja med jod under huden på alla man har kunnat locka till läkarmottagning eller på alla skolbarn. Den varar ett par månader.

– Jag har begripit för länge sen vart du vill komma. Det finns en massa jod i algerna och du vill att alla människor ska äta alger. Åtminstone om de lever på såna där jodfattiga ställen.

– Bingo!

– OK. Du har löst problemet. Alla människor ska äta alger.

Kan jag klappa havet, farfar?

– Javisst, kan du det. Man skall vara snäll mot havet, vi kommer därifrån.

– Varför klär vissa krabbor ut sej?

– För att skydda sej mot de som vill ät upp dem sätter krabborna på sej alger och då får de som vill äta upp dem svårare att hitta dem.

– Har sjöstjärnor ögon?

– Ja, längst ut på varje tentakel finns ett öga. Skulle exempelvis en krabba knippsa av en tentakel på sjöstjärnan så växer det ut en ny. Praktiskt va!

Vad har strontium med alger att göra, farfar?

– I ett försök på 50-talet hade forskarna blandat radioaktivt strontium i maten för en grupp katter under en hel månad. Det är ett ämne som inte sätter sig i nerverna utan i skelettet. Det var så att efter världskriget och de första atombomberna gjorde USA och Sovjetunionen och Frankrike en massa provsprängningar. Då kom det ut strontium i luften. Först visste man inte hur farligt det var. Så upptäckte man att vi alla fick i oss små mängder och att de stannade i kroppen för att de satte sig i skelettet. Och så upptäckte man att man kan få cancer, när det sitter strontium någonstans och bombarderar cellerna runt omkring med radioaktiv strålning. Då blev alla mycket rädda. Det gjordes en massa forskning och till slut fick man igenom ett förbud mot provsprängningar vid markytan. Men det var katterna jag skulle berätta om. Man delade upp dem i tre grupper. En fick alginat i maten samtidigt som den fick strontium. Den andra gruppen fick strontium först och alginat sedan under ett par veckor efteråt. Den tredje gruppen fick inget alginat alls, bara strontium. Sen avlivade de katterna, tog ut lårbenen och klöv dem på längden. Så la man dem på fotografiska  plåtar som var inlagda i svart papper. Strålningen från benen gick rakt igenom papperet  som röntgenstrålar gör och så gjorde benen sina egna bilder på plåtarna. Det blev alldeles svart, där det setat strontium och strålat. När man framkallade dem, kunde man nätt och jämt se konturen av benen från de katter som fått alginat samtidigt med strontiumet. Då hade kropparna knappast tagit upp något alls. De som fått strontium först och alginat sedan, hade färgat plåtarna svarta, där benet legat, men inte alls så mycket som de som inte fått något alginat alls.

– Va otäckt. Måste dom döda alla katterna bara för att få veta det?

– Ja, man brydde sig inte mycket förr i världen. Det här var för sextio år sedan. Då tänkte man bara på att man kanske kunde få cancer. Man tyckte att all forskning som var till för att förhindra det var motiverad. Numera får man inte göra försök med djur utan att först få tillstånd av en kommitté, som avgör om försöket är tillräckligt viktigt, om man måste göra det på djur och om man sett till att de inte är plågsamma. Men man kan resonera så här också. Det räcker inte att veta, att alger binder tungmetaller  på kemisk väg. Man måste också kunna bevisa, att de skyddar oss mot såna ämnen, inte bara om vi äter alger samtidigt utan också, att de kan minska mängden vi fått i oss, om vi äter alginat i efterhand. Den gången för sextio år sedan, visste man bara att samerna fick i sig stora mängder strontium som kom från sovjetiska provsprängningar på Novaja Semlja i Norra Ishavet och som sedan föll ner över våra fjäll. Där togs de upp av renlaver och hamnade i renköttet. Nu vet vi, att problemet gäller alla tungmetaller och att miljontals människor jorden runt som lider av för höga doser av dem. Det senaste hotet beträffande strontium är kärnkraftsolyckan i Japan, där strontiumet via vattnet  och luften kan färdas jorden runt.