– Jordens samlade skörd av alger är sju miljoner ton. Hur många kilo är det?
– Sju miljarder.
– Hur många människor finns det?
– Sju miljarder.
– Det finns alltså ett kilo per person.
– Då kan man ju skörda mer då. Havet är ju fullt av alger som ingen tar vara på.
– Man skulle kunna ta ut dubbelt så mycket ur havet. I varje fall om man odlar alger i områden som det är möjligt. Men det räcker ändå inte långt. Och de flesta arterna går inte att använda. Sen får man inte glömma, att det lever en massa fiskyngel i tångskogarna. Man kan inte ta all tången, för då kommer stor fisk och tar all småfisken.
– Om man tar all tången, så utrotar man den. Då finns det inget att ta nästa år.
– Alldeles riktigt. Det är också något man måste tänka på. Så finns det ett problem till. Och det är var de människor bor, som borde käka alger. Titta på en världskarta över utbredningen av endemisk struma!
– Ser ut som en jordglob med bergen utsatta.
– I havet har jag prickat ut var det finns mycket tång.
– Rätt långt emellan, för det mesta.
– Tyvärr. Och till och med där det ser ut att vara nära, kan det vara stora svårigheter. Titta på Chile, till exempel. Nere vid kusten finns ingen endemisk struma. Den är värst på femtonhundra till tre tusen meters höjd. Så algerna måste bäras högt upp i Anderna, där det regnar jämt, så att jorden är helt urlakad. Kommer men sen upp på fyra tusen meter, så har det regnat färdigt. Och då finns det inte längre någon struma. Det här visste redan inka-indianerna, långt innan vi visste att Amerika fanns. De gick med åsnor ner till kusten och lastade dem stora bördor av torkade alger, som de kallade struma-pinnar. Så det är ingen tvekan om att de visste varför de ville ha alger.
– Hur gör man nu då?
– Precis likadant. Människor ändrar inte på sina vanor. Allra minst på dem som är nödvändiga. De köper en sort som de kalla för cochayuyo, som inte ätes alls av folket nere vid kusten. Om cochayuyo är bladen, så äter de skaften av samma tång nere vid kusten. Där kallas den för ulte, och de gör en sorts pickels av den. I Sydamerika har man hittat torkade alger i gravar som är hemskt gamla. Men vi ska inte heller glömma dem som vi redan talat om, de tungmetallförgiftade i jordens storstäder och stora industri-områden, och så alla som behöver A-vitamin. Och så finns det ännu en stor grupp, som jag inte har talat om. Den största av dem alla, de som har inälvsparasiter. Mask i magen på ren svenska. Man beräknar att en tredjedel av alla människor på jorden har mask i magen. Och de parasitiska maskarna är vanligast i områden med undernäring och svält. För dem som redan har en brist, gör ännu en förlust att de blir sjuka. Inte minst det som kallas blodbrist blir mycket värre. Men det är inte vanlig tång som skulle kunna hjälpa dem. Det finns en liten rödalg som bildar ett kraftigt maskmedel.
– Vad jag inte förstår, är att det finns så mycket som kunde göras, men att det görs så lite för alla dom här som du talar om.
– De enda som gör något i stor skala är kineserna. De odlar upp varenda meter av sin kust med tångruskor som de planterar för hand. Denna skörd säljs till stor del till jodfattiga områden inne i landet. Men ser man på världen i stort, är det så här: De allra flesta av dem som skulle bli allra mest hjälpta av att få äta alger, de är fattiga människor utan köpkraft i fattiga länder, som inte har råd att importera. Den allra mesta tången, de verkligt stora mängderna, den som växer i kalla hav, i områden som är så kalla, att det inte bor särskilt mycket folk där. Där är det dyrt att få folk som ska göra ett hårt arbete. Jag sa innan, att där alla är sjuka förstår ingen att det inte måste vara så. En annan sak är, att där alla svälter, där alla är sjuka, där har ingen nån ork. Man har inte rätt att vänta sig att någon ska kunna ta i med kraft och lösa problemen i stort. När det gäller att få folk på benen som är så svaga som jordens allra svagaste och undernärdaste, ja då är det fall för hjälporganisationerna. Vi som har kunskap och pengar, vi måste hjälpa dem som varken har ork eller vet vad som är fel. Kan vi bara hjälpa dem att komma i gång, då har vi gett dem det bästa man kan ge: hjälp till självhjälp. Det kan man inte göra med alger enbart, men stora delar av problemet kan de hjälpa till med.
– Du farfar, kan du inte lära mamma också?
– Att laga alger? Jo, gärna. Och du, som ändå hänger i vattenytan halva dan, kan ju lära dej att samla på rätt sätt.