swerlander.com

Alla gröna växter på land och vatten kan bilda näring. De gör det genom att knyta ihop koldioxid och vatten med hjälp av energi från solen. ”Av luft och vatten är du kommen, luft och vatten skall du åter bli”, skulle en kemist kunna säga. Av luft och vatten gör de socker. Men alla djuren älskar socker, från myrorna till björnar. Och du med. Därför bygger de om sockret. Om växten tar 200 av de allra minsta bitarna socker som finns och hänger ihop dem, så blir det stärkelse. Du har käkat massor av stärkelse, för det är vad bröd mest består av och potatis och ris och pasta. I magen kan vi göra om den till socker igen. Om växten i stället fogar ihop 2000 sockermolekyler, då blir det cellulosa, som finns i trä och ved, i bomull och kål.

Bruna och röda alger gör nästan likadant. Men inte riktigt, för de använder en annan del av ljuset. Därför blir det inte socker utan något som liknar. Och då kan det inte heller bli stärkelse och cellulosa utan blir agar och alginat och något som kallas carragen. Och de kan inte spjälkas i tarmen.

Den lilla men viktiga skillnaden gör också, att de kan binda tungmetaller.

Tungmetaller kallas en del ämnen som är giftiga om man  får i sig för mycket. De viktigaste är bly, arsenik, kvicksilver och kadmium. De är farliga för alla människor, för de går dåligt eller inte alls ut med urin och avföring. Då kan det samlas mer och mer i kroppen. De är ännu farligare för barn, så länge de växer och så länge hjärnan skall utvecklas. De är allra farligast för ofödda barn. De kan få skador på skelettet och mycket annat. Läkarna är fantastiska på att rätta till medfödda missbildningar, men de vågar inte operera barn med hjärtfel. Och det är bland de vanligaste felen.

Vi får ta det här noga, för det är så nytt, att många vet inte om det. Förr trodde man, att barn blev förgiftade av bly när de satt och sög på bitar av rappning, som föll ner i dåligt skötta hus. Då fick de i sig bly från blyvitt, som finns i målarfärg. Nu vet man att det räcker att ett fönster är målat med blyvitt, så kan barnen bli sjuka av ett fint pulver som bildas, när fönstret nöter mot karmen. Barn som växte upp på gator med mycket trafik, blev ofta blyförgiftade, för bensin kan ha bly som kommer med ut med avgaserna. I Amerika beräknar man att flera hundra tusen barn är så skadade av bly, att de har svårare att lära och att uppföra sig som man skall.

I Polen finns ett område med många gruvor och fabriker, som kallas för Dödens triangel. Där är så mycket tungmetaller i jorden att allt som odlas är förgiftat. Många barn dör redan första året och folk lever inte så länge som på andra håll. För några år sedan gav man samma prov i en viss klass i alla polska skolor. De som bodde i Dödens triangel hade klart sämre resultat an vad alla andra hade.

De är kanske inte dummare, men de kan inte höra på lång stund i sänder. De tröttnar och börjar leka eller slöa eller busa. Sånt kan ju hända vem som helst någon gång, men här gäller det nästan alla och alltid.

I USA ville de som ansvarar för folks hälsa, att man skulle undersöka alla barn, hur mycket bly de har i kroppen. Men det kostar för mycket. Jag tycker, att man borde undersöka några få, på varje skola dem som är mest stökiga och oroliga och som inte kan följa med. Om de eller några av dem har mer bly i blodet än andra barn, ja då vet man ju varför de är klassbusar och då kan man göra något åt det.

För det finns ett sätt att bli av med bly i kroppen eller  åtminstone minska på mängden. Och det är att äta tång eller tångmjöl (algtabletter). Då binds det bly som finns i tarmen och de andra tungmetallerna vid alginatet, så att det inte kan komma in i blodet. Om man nu vet att alginat inte kan tas upp i blodet utan stannar  i tarmen till dess innehåll hamnar i toan, då tänker man, att det bara är tarmen som kan rensas, inte hela kroppen. Men det kan den.

För om det sitter små, små mängder av bly i nerverna eller i hjärnan och stör dem, då lossnar varje dag en hundradel eller kanske ännu mindre och följer med blodet ett slag. Sedan sätter den sig fast någon annan stans och stör där. Men bara om den inte blivit infångad under dagen och förd ut ur kroppen. Men hur ska blodet komma ut i tarmen för att bli renat?

Om du har kommit upp i de högre klasserna, har du fått lära dig om stora och lilla kretsloppet och om hur en del av blodet tränger ut mellan cellerna och sedan samlas upp i lymfkärl och hälls tillbaka i blodet nära hjärtat. Men jag är inte säker på att ni har talat om att blodet kretsar på ett tredje sätt. Fast du vet det ändå. Varje dag bildar vi en massa spott och magsaft och galla och bukspott och tarmsaft. Var kommer vattnet ifrån till alla de vätskorna?  Jo, från blodet, så klart. Hos en vuxen man bildas varje dygn 8,2 liter sådana vätskor. Av dem sugs 8 liter tillbaka in i blodet. Det är så vi får in näring i kroppen.

Finns det bly i blodet, så följer det med ut i tarmen och sedan tillbaka in i blodet igen. Men har man ätit färsk tång eller torkad (men uppblött) eller algtabletter, då blir man av med dessa otäcka gifter. Inte alla, bara en liten del. Man får hålla på ett tag. Men på två månader ska man kunna bli av med åtminstone hälften av vad kroppen gick och bar på.

Hur ska man göra om man vill samla och laga själv om man bor vid havet?

Jag nämnde alger som hälsokost. Du kanske inte bryr dig om att käka hälsokost. Du mår ju bra ändå, hoppas jag. Men där finns ett par saker du borde ha reda på. Många sorters tång är rika på vitaminer och spårelement och andra nyttigheter, som finns i många sorters hälsokost.

Det finns hundratals hälsopreparat, som säljs för att någon tycker att något speciellt är bra. Det finns två råd som sammanfattar vad vetenskap och medicinsk forskning har visat är viktigast för vår hälsa: en fiberrik kost och en fettbalanserad kost. Att man ska käka fibrer, låter ju lite konstigt. Men det är inte träflis,kokosnötsskal eller nylonskjortor som menas, inget som har med trä- eller textil-fibrer att göra. Vi har ett särskilt ord, kostfiber. Med det menas sådant som finns i maten och som kommer från växter, men som vi ändå inte kan smälta. Till exempel kli och fröskal, sådant som ofta ligger i och på hälsolimpor. Ett bättre ord är att spjälka maten, för då hörs det vad som gäller att dela den kemiskt i så små delar att de kan passera genom tarmväggen och tas upp i blodet. Den delen av maten kallas näring. Om nu kostfibrer inte ger någon näring, så kunde vi lika gärna vara utan dem, kan man tycka. Men så är det inte, utan precis tvärtom. De binder vatten, så man slipper förstoppning. På fibrerna sätter sig små bakterier, som hjälper till att spjälka maten. De ger god hjälp till vad kroppen själv gör i tarmarna. Dessutom kan de något som vi människor inte klarar utan dem: de kan spjälka cellulosa, så att den också så småningom kan bli socker. Tack vare dem får vi i oss också den näring som finns till exempel i sallad och grönsaker som vi äter färska.

Det här är mycket viktigt. Man har länge vetat att vi i västerlandet har mycket mer mag- och tarmsjukdomar än de mycket fattiga folken i tropikerna. De är fria från ”välfärdssjukdomar”. De har mycket mer kostfiber i sin föda. Vi skulle kunna minska på sjukdom och för tidig död i Sverige, om vi kunde få folk att äta mer kostfiber. Redan 1983   förkunnade livsmedelsverkets expertgrupp att svenska folket måste fördubbla sitt kostfiberintag före sekelskiftet. Riksdagen beslöt, att så måste ske (men gav inga pengar). Vad som hänt sedan dess är framför allt att det har tryckts många nya undersökningar som visar, att kostfibrerna är ännu viktigare än man den gången hade säkra bevis för. Och att man också i praktiken måste skilja på två sorters kostfiber, olösliga och lösliga.

Därmed är vi tillbaka hos algerna. De bildar geleiga ämnen som är både mjuka och starka, böjliga och hållfasta. Hit hör agar, alginat, carragen och en lång rad andra, som tillsammans kallas alggeler (phycocolloider). De är just sådan kostfibrer och de tillhör den sorten som vi får minst av, de vattenlösliga. De har ”gynnsam effekt på blodsockerhalten och insulinsvaret efter en måltid och kan även sänka blodets kolestermängd” skriver Nationalencyklopedin som är bra på långa ord. Det betyder att de kan hindra att man får sockersjuka och sjukdomar i hjärtat och ådrorna, och om man får dem, bota eller mildra. Ett par algtabletter före var måltid är det enklaste sättet att få mer såna fibrer som vi inte har nog av.

Så nog är algerna nyttiga, alltid. Men det räcker inte med detta. De kan också binda tungmetaller. Och den egenskapen är de alldeles ensamma om.

För att nu inte utmåla de blågröna bakterierna som mänsklighetens fiende nummer ett, bör jag väl tillägga, att det bara är några få som bär sig illa åt. Och det är en mycket stor grupp, med mycket vid utbredning. På klipporna vid havet, som har överhäng, kan man ibland få se spindelvävstunna  violetta draperier av en cyanobakterier som heter Spirulina. Den tillhör alltså samma släkte som de berömda cyanobakterierna som livnärde aztekerna kring en sjö mitt i öknen. Spirulina, den berömda hälsokostbakterien hör alltså till samma organismgrupp som en del av våra giftbakterier men den blir ju inte giftig för det. En potatis, som legat ljus och blivit grön är mycket farligare.

Vid insjöar och i Östersjön kan det hända att strandstenarna är täckta av en gul hinna, som också den är en smula hal. Den består i så fall av en vanlig bakterie. Precis som den gula hinnan du kan få få på tänderna, om du slarvar med tandborstningen.

Nu är väl ingen riksolycka om inte alla människor vet precis vad som är alger och vad som inte är det. För de flesta  av oss spelar det ingen roll. Men för dem som säljer algtabletter som hälsokost är det en katastrof. Var gång Aktuellt och Rapport och tidningarna varnar för giftalger, så går försäljningen ner. Det är som om man skulle sluta äta torsk för att det kunde vara någon smitta i nötköttet.

När vi talar om vad som inte är alger, får vi inte glömma den hala mattan på våra västkustklippor. En välslipad klippa, som är fuktig, är hal redan den. Men de som vetter ut mot vågorna, så att de alltid är fuktiga, de blir dessutom täckta av en liten matta eller päls av växter som är så små, att man inte kan se trådarna en och en. Och då blir de ruskigt hala. Tar man ett steg för långt ut, så halkar fötterna i väg, man dimper på ändan och åker direkt ut i havet. Eller kanske indirekt. Först kanar man över ett bälte av havstulpaner, som inte alls är så gulliga som det låter. Det är som att åka rutschbana över ett rivjärn. Den som har ristat upp låren och rumpan på längden kommer att hata alger för resten av sitt liv. Det är bara det att den blågröna mattan inte består av alger. Det är cyanobakterier igen. Det snällaste man kan säga om dem är att i mikroskop är de riktigt vackra.

Giftalger däremot är inga alger alls. I varje fall inte de vanligaste. De är inte ens växter. Förr kallades de ”blågröna alger”. Men nu kallas de blågröna bakterier eller med ett fint ord cyanobakterier. Liksom baciller, spiriller och coccer har de ingen cellkärna och inga kromosomer, så som både växter och djur har det i varenda cell. Det lustiga är alltså, att alla alger, alla andra växter och alla djur, du med, är närmare släkt med varandra än med bakterier och blågröna giftalger. På västkusten kan det dyka upp en annan giftalg i planktonet. Den tillhör en mycket speciell grupp av flagellater och borde vara alldeles ofarlig för människan, för vi äter ju inte så små saker. Men det gör blåmusslorna. De silar havsvatten och lever på mikroskopiska alger. Får de i sig sådana som är giftiga, så kan musslorna samla på sig riktigt mycket gift. Det är därför vi har planktonkontroller och sänder ut varningar för att äta musslor när där är flagellatblomning av den giftiga sorten.

I floder och sjöar finns det mycket mer blomväxter än i havet  och mycket mindre  alger bland de fastsittande stora växterna. Men tittar du i mikroskop på det osynliga gröna, som svävar fritt i vattnet, så är det liksom i havet en mängd olika algarter.

Den som klättrat på en trädstam, som står skuggigt och fuktigt, kan fördärva både byxa och skjorta om han kanar ner och där det är gott om trädgröna. Det är också en alg. I mikroskopet ser man små gröna kulor med kraftiga skal. Det finns alger i jorden, alger  i luften. Ibland kan snön färgas grön eller röd.

Sammanfattningsvis kan man säga, att med alger menas ett antal primitiva växtgrupper, som inte är särskilt nära släkt inbördes, som lever i vatten eller fuktighet och som alla är bålväxter.

Bland grön-, brun- och rödalgerna är det bara några få som kan leva på sandbottnar och lerbottnar, men på sådana mjuka bottnar är det vanligt med växter som har rot, stjälk och blad. (Så kallade kärlväxter) till exempel bandtång och hårnate. De liknar gräs och är mer eller mindre nära släkt med gräs. När det är ”planktonblomning”, menar man att det är vattnet som ”blommar”.

Till algerna hör också mängder av små encelliga växter som lever som plankton, det vill säga svävar fritt i vattnet. De är så små, att man inte kan se dem med blotta ögat. Men blir de bara tillräckligt många, så syns de ändå, men på ett annat sätts för då blir vattnet inte längre klart utan färgat, vanligen grönfärgat. Då säger man att vattnet är planktonrikt. Och är där så kraftig färgning att man bara kan se en liten bit ner i vattnet, då talar man om planktonblomning. Då är det ofta en miljon celler i varje liter vatten eller ännu mer. Den mest kända gruppen är kiselalger.

Alla människor anser givetvis att de vet vad alger är. Men det gör de visst inte. I varje fall inte om man ska döma efter vad som skrivs och sägs i tidningar och TV, när de skrämmer upp folk för giftalger. Låt oss därför ta det från början. De flesta växterna  i havet är alger. Hit hör alla de stora bruna tångarterna och andra stora och små växter som sitter fast på klipporna. De indelas efter färgerna och hör nästan utan undantag till de stora grupperna grönalger, brunalger och rödalger. Inga alger har rot, stjälk och blad med kärlsträngar emellan, som leder vatten och näring från en del av växten till en annan. De kallas därför bålväxter.

High Power Godis som reglerar blodsockernivån och sänker kolesterolhalten i blodet. Det motverkar blodtryckshöjning och binder tungmetaller. Är fiberrika och förbättrar tarmfunktionen och de innehåller de nödvändiga fleromättade fettsyrorna EPA och DHA det vill säga omega-3 samt inte minst, de har en naturlig skyddsfaktor med en antibakteriell verkan. Du får ditt behov av mineraler och spårämnen utan att du behöver tänka på några tillskott. Man kan säga att du får starkt tillskott av de nyttiga ämnen du behöver, samtidigt som du får ett skydd mot onyttiga ämnen.