Algerna ger oss vad landväxterna saknar. De stora algsorterna är rika på protein, mycket rika på vitaminer och alldeles otroligt rika på spårelement. För människor i den välnärda delen av världen är det den sista punkten som är den viktigaste. Praktiskt taget alla kemiska grundämnen finns i havet och algerna är berömda för sin enastående förmåga att ta upp och koncentrera de ämnen vi brukar kalla spårelement, för att det är så små mängder som finns i naturen, så små mängder som behövs. Landväxterna är inte dåliga de heller, men marken de är odlade i innehåller ju aldrig mer spårelement än berget som jorden har bildats ur. Och landväxterna har en fiende, som algerna inte har: Människan, som själv utgör det stora hotet mot de livsviktiga spårelement i sin egen föda. För det första utarmar människan den odlade marken genom att föra bort kväve, fosfor och en rad spårelement med varje skörd och ersätta förlusten med kväve- och fosfatgödning, möjligen kalium och kalk, men inte med spårämnen. För det andra fördärvar vi både odlad mark och vildmark överallt där industrier och bilism ger upphov till surt regn som löser och bortför alla sådana ämnen vars löslighet ökar i sur miljö. Bara havet är opåverkat. Det är för stort och dess vatten är buffrat, alltså balanserat på ett sätt som gör att det inte ändrar pH-värde ens om det blandas med kraftiga mängder surt regn. Det finns därför bara ett naturligt och enkelt sätt att ersätta de ständigt sjunkande mängderna spårelement i vår landbaserade föda och det är att regelbundet äta mat från havet. Utöver alla sina nyttigheter som kosttillskott innehåller algmjölet också en mängd kostfibrer, faktiskt en tredjedel av torrsubstansen. Och av kostfibrer håller svenskens genomsnittsföda bara hälften av vad den borde vara. Vi har en rad vällevnadssjukdomar som naturfolken saknar och som beror dels på att vi har för lite kostfiber som underlag för våra nyttiga tarmbakterier, dels på att födan stannar för länge i tarmen.
Alger tar bort tungmetaller och dess isotoper. Det är ett välkänt faktum att alginater från de stora bruna algarterna kan binda tungmetaller. Och det är vetenskapligt visat, att det gör de också i tarmkanalen. Tar vi in alger som kosttillskott så får vi också den förmånen att vi skyddas mot att absorbera de tungmetaller som följer med födan. Vi kan alla se om grönsakerna är färska, men vi kan aldrig se, om de har vuxit nära en väg med tung trafik. att de är kraftigt förorenade med bly och olämpliga som föda. Inte heller kan vi se, om de götts med näringsrik slam från reningsverk och därmed också fått en överdos av kadmium eller kvicksilver. Vad vi vet är, att i dagens läge får många av oss i sig väl mycket tungmetaller. Vågar du chansa och inte äta alger?