– I ett försök på 50-talet hade forskarna blandat radioaktivt strontium i maten för en grupp katter under en hel månad. Det är ett ämne som inte sätter sig i nerverna utan i skelettet. Det var så att efter världskriget och de första atombomberna gjorde USA och Sovjetunionen och Frankrike en massa provsprängningar. Då kom det ut strontium i luften. Först visste man inte hur farligt det var. Så upptäckte man att vi alla fick i oss små mängder och att de stannade i kroppen för att de satte sig i skelettet. Och så upptäckte man att man kan få cancer, när det sitter strontium någonstans och bombarderar cellerna runt omkring med radioaktiv strålning. Då blev alla mycket rädda. Det gjordes en massa forskning och till slut fick man igenom ett förbud mot provsprängningar vid markytan. Men det var katterna jag skulle berätta om. Man delade upp dem i tre grupper. En fick alginat i maten samtidigt som den fick strontium. Den andra gruppen fick strontium först och alginat sedan under ett par veckor efteråt. Den tredje gruppen fick inget alginat alls, bara strontium. Sen avlivade de katterna, tog ut lårbenen och klöv dem på längden. Så la man dem på fotografiska plåtar som var inlagda i svart papper. Strålningen från benen gick rakt igenom papperet som röntgenstrålar gör och så gjorde benen sina egna bilder på plåtarna. Det blev alldeles svart, där det setat strontium och strålat. När man framkallade dem, kunde man nätt och jämt se konturen av benen från de katter som fått alginat samtidigt med strontiumet. Då hade kropparna knappast tagit upp något alls. De som fått strontium först och alginat sedan, hade färgat plåtarna svarta, där benet legat, men inte alls så mycket som de som inte fått något alginat alls.
– Va otäckt. Måste dom döda alla katterna bara för att få veta det?
– Ja, man brydde sig inte mycket förr i världen. Det här var för sextio år sedan. Då tänkte man bara på att man kanske kunde få cancer. Man tyckte att all forskning som var till för att förhindra det var motiverad. Numera får man inte göra försök med djur utan att först få tillstånd av en kommitté, som avgör om försöket är tillräckligt viktigt, om man måste göra det på djur och om man sett till att de inte är plågsamma. Men man kan resonera så här också. Det räcker inte att veta, att alger binder tungmetaller på kemisk väg. Man måste också kunna bevisa, att de skyddar oss mot såna ämnen, inte bara om vi äter alger samtidigt utan också, att de kan minska mängden vi fått i oss, om vi äter alginat i efterhand. Den gången för sextio år sedan, visste man bara att samerna fick i sig stora mängder strontium som kom från sovjetiska provsprängningar på Novaja Semlja i Norra Ishavet och som sedan föll ner över våra fjäll. Där togs de upp av renlaver och hamnade i renköttet. Nu vet vi, att problemet gäller alla tungmetaller och att miljontals människor jorden runt som lider av för höga doser av dem. Det senaste hotet beträffande strontium är kärnkraftsolyckan i Japan, där strontiumet via vattnet och luften kan färdas jorden runt.