Havets föda räddningen

Alla är vi medvetna om den skrämmande indelningen av jordens folk i välnärda och undernärda. Vi är mätta i Västeuropa liksom i Nordamerika och Australien, vi är ensamma om det mot hela den folkrika svältande världen. Men det finns en annan indelning, välkänd i fackkretsar, okänd för allmänheten därför att den inte vid första anblicken lämnar politiskt brännbart stoff: alla människor som lever vid havet är fria från bristsjukdomar, nästa alla inlandsbefolkningar lider av felnäring i någon form. Enformig föda. Förklaringen är enkel: kustbons mat är näringsrik och varierad. Av och till får han en fisk, en mussla, snäcka, räka eller tång på tallriken. I de stora jordbruksbygderna år födan enformig och näringsmässigt ensidig, vanligen baserad på en kolhydratkälla som ris, majs, vete eller maniok. Att födans sammansättning är viktigare än mängden märks genast när kvantiteterna är knappa. Professor Velasquez på Filippinerna hävdar att kustborna är friska, glada, arbetsamma, slättborna tröttare, sjukare än de behövde vara. Samma fenomen kan iakttagas i Indonesien. Från Malaysia berättas, att när en kvinna upptäcker att hon är gravid, går hon ner till havet och börjar äta av en viss tång. Felet med födan på de stora jordbruksslätterna är inte bara att man i överbefolkade länder sällan eller aldrig får råd med kött. Även om man någon gång kan komma över en fågel eller insjöfisk, mjölk, myrägg eller gräshoppor som komplement till sin äggvitefattige växtföda, så finns där ändå brister. Saknas ett grundämne i marken, så saknas det i alla växter, odlade som vilda, och därmed också i djuren.