Jag nämnde alger som hälsokost. Du kanske inte bryr dig om att käka hälsokost. Du mår ju bra ändå, hoppas jag. Men där finns faktiskt ett par saker du borde ha reda på.
Många sorters tång är rika på vitaminer och spårelement och andra nyttigheter, som finns i många sorters hälsokost.
Det finns hundratals hälsopreparat, som säljs för att någon tycker att något speciellt är bra. Det finns två råd som sammanfattar vad vetenskap och medicinsk forskning har som ofta visat sig är viktigast för vår hälsa: en fiberrik kost och en fettbalanserad kost. Att man ska käka fiber, låter ju lite konstigt. Men det är inte träflis, kokosnötskal eller nylonskjortor som menas, inget som som har med trä- eller textilfibrer att göra. Vi har ett särskilt ord, kostfiber. Med det menas sådant som finns i maten och som kommer från växter, men som vi ändå inte kan smälta. T.ex. kli och fröskal, sådant som ofta ligger i och på hälsolimpor. Ett bättre ord är att spjälka maten, för då hörs det vad som gäller att dela den kemiskt i så små delar att de kan passera genom tarmväggen och tas upp i blodet. Den delen av maten kallas näring. Om nu kostfibrer inte ger någon näring, så kunde vi lika gärna vara utan dem, kan man tycka. Men så är det inte, utan precis tvärtom. De binder vatten, så man slipper förstoppning. På fibrerna sätter sig små bakterier, som hjälper till att spjälka maten. De ger god hjälp till vad kroppen själv gör i tarmarna. Dessutom kan de något som vi människor inte klarar utan dem: de kan spjälka cellulosa, så att den också så småningom kan bli socker. Tack vare dem får vi i oss också den näring som finns i t. ex. sallad och andra grönsaker som vi äter färska.
Det här är mycket viktigt. Man har länge vetat att vi i västerlandet har mycket mer mag- och tarmsjukdomar än de mycket fattiga folken i tropikerna. De är fria från ”välfärdssjukdomar”. De har mycket mer kostfiber i sin föda. Vi skulle kunna minska på sjukdom och för tidig död i Sverige, om vi kunde få folk att äta mer kostfiber. Redan 1983 förkunnade livsmedelsverkets expertgrupp att svenska folket måste fördubbla sitt kostfiberintag före sekelskiftet. Riksdagen beslöt, att så måste det bli (men gav inga pengar). Vad som hänt sedan dess är framför allt att det har tryckts många nya undersökningar, som visar, att kostfibrerna är ännu viktigare än man den gången hade säkra bevis för. Och att man också i praktiken måste kunna skilja på två sorters kostfiber, olösliga och lösliga.
Därmed är vi tillbaka hos algerna. De bilar geleiga ämnen som är både mjuka och starka, böjliga och hållfasta. Hit hör agar, alginat, carragen och en lång rad andra, som tillsammans kalla alggeler (phycocolloider). De är just sådana kostfibrer och de tillhör den sorten som vi får minst av, de vattenlösliga. De har ”gynnsam effekt på blodsockerhalten och insulinsvaret efter en måltid och kan även sänka blodets kolesterolmängd”, skriver Nationalencyklopedin som är bra på långa ord. Det betyder att de kan hindra att man får sockersjuka och sjukdomar i hjärtat och ådrorna, och om man får dem, bota eller mildra. Ett par algtabletter eller en munsbit alg före var måltid är enklaste sättet att få mer av såna fibrer som vi inte har nog av.
Så nog är algerna nyttiga, alltid. Men det räcker inte med detta. De kan också binda tungmetaller. Och den egenskapen är de alldeles ensamma om.