Det skrivs ibland i tidningarna att algerna ska rädda mänskligheten från svält. Vi vet ju alla, att jordens befolkning växer väldigt fort. Vi vet alla, som ser TV, att det redan nu finns väldigt, väldigt många som svälter. Det kommer att bli ännu fler. Allt som kan göras måste göras. Det första man måste göra är att ta reda på vad man talar om.
De som tror, att alger är framtidens föda, utgår från att halva produktionen på jordklotet sker i haven. Vi ser inte mycket av den, men havens yta är dubbelt så stor som landytan. Och i haven kan växterna växa så djupt som ljuset når, det är bortåt hundra meter. På ett fält med vete, ris eller potatis är det mindre än en meter över marken som växterna kan bilda näring.
Men plankton i havet är så otroligt små, att silar som släpper igenom vatten, släpper också igenom de små cellerna av växtplankton. Vi människor kommer inte åt dem. De enda som kan samla in dem genom att sila vatten är musslor, räkor och andra kräftdjur och en del små fiskar. Det enda lönsamma sättet att skörda på öppna havet är att fånga fisk. Då går mycket näring förlorad. Vill du veta hur effektivt det är att samla plankton genom fisk, får du tänka så här: ett ton växtplankton ger 100 kg små kräftdjur. De ger 10 kg fiskyngel och småfisk. I nästa steg av näringspyramiden blir det ett kilo fisk av den storleken som kan hamna i grytan. Väljer du tonfisk, svärdfisk eller någon annan från toppen av näringspyramiden, blir det bara ett hekto på din tallrik. Är då havet effektivt eller ej? Hur många kilo mat och godis äter du på ett år? Om du ökade i vikt med en tiondel av vad du ätet, hur mycket skulle du då lägga på dig på ett år?
När vi talar om jordens resurs av alger, menar vi bara de fastsittande. Men även av dem är det bara en liten del som kan användas. För att kunna skördas måste de vara stora. Det skall helst bara vara en enda sort där man tar dem, men på massor av stränder växer en otrolig blandning av en massa arter som är så olika, att de inte kan användas samtidigt. Många kuster är så branta och så stormiga, att man sällan eller aldrig kommer åt att skörda dem.