Om livet började när jorden fick hav och atmosfär och ett ozonskikt till skydd mot solens ultravioletta strålning, och om vi jämför denna tid med ett dygn; då har människan funnits i tio minuter och varit jordbrukande i två sekunder.
Sedan dess har vi hunnit åstadkomma en hel del och det är egentligen bara havet som står kvar någorlunda oskadat. Därmed inte sagt att havet inte skulle ha förändrats under årsmiljonerna. När det först lade sig till ro i jordens svalnande svackor var det ju sötvatten. Sedan har salthalten efter hand stigit till nuvärdet 30-34 promille. Alla salterna har inte ökat i samma takt som koksaltet. Urhavet höll relativt sett mycket mer kalium och mycket mindre magnesium än nutidens hav.
Detsamma gör människans blodvätska. En fascinerande teori påpekar, att jämförelsetalen (blodvätskan har nästan dubbelt så mycket kalium, men bara sjuttondel så mycket magnesium som nutida havsvatten) visar att blodserum har exakt samma proportioner som havsvattnet hade när de första ryggradsdjuren lämnade havet och gick upp på land. Vårt blod är rätt och slätt ett fossilt havsvatten -vårt fostervatten likaså!
Bevisbart eller inte, säkert är att vårt blod är en fruktansvärt konservativ vätska, som inte tillåter några förändringar i salthalt eller andra värden.
Alla grundämnen finns i havet utom de tyngsta, obeständiga. Algerna är därför rika på åtskilliga ämnen som kan saknas i landväxterna. Jod och selen är sådana ämnen som människokroppen behöver. Men hur är det med landväxterna? I stort sett är det ju genom dem du skall få ”allt det du till livets uppehälle behöver”.