Det är välkänt att havsalger och tång kan binda tungmetaller. Det är också känt att med en smula alger i födan kan man skydda sig mot att kroppen tar upp sådana tungmetaller som vi tyvärr i ökad utsträckning får i oss med maten till exempel bly från bilavgaser över grönsaksodlingar eller kadmium och kvicksilver från grödor som gödslats med rötslam från reningsverken.
Så långt tror jag alla är överens. Men två väsentliga frågor lämnas ofta obesvarade eller till och med fel besvarade. Den första motfrågan är ganska given om nu brunalgernas alginater och rödalgernas agar och karragen har en så fantastisk förmåga att binda tungmetaller, gör de inte det redan i havet? Där lär ju finnas alla grundämnen. Riskerar vi inte, algerna innehåller mer tungmetaller än landväxter som odlats nöjaktigt giftfritt? Jo, givetvis tar de upp sådana ämnen från sin omgivning, ibland mer än landväxterna. Men tungmetallerna blir så stenhårt bundna, att de aldrig tar sig loss, aldrig kan passerar tarmväggen och komma in i kroppen. Tvärtom, algerna kan alltid, även om de håller höga värden av tungmetaller jämfört med andra födoämnen fortfarande ta upp mer och gör det också, om där finns i resten av tarminnehållet.
Algkolloiderna (samlingsnamn på alla de geléartade ämnen som hos algerna motsvarar landväxternas cellulosa) hör definitionsmässigt till kostfibrer, där de kan brytas ner av kroppens enzymer. Metallerna blir alltså frigjorda först om algkolloiderna blir nedbrutna på något annat sätt. Om man förbränner ett prov och analyserar askan, kan man finna höga värden av till exempel bly och arsenik om algerna vuxit i förorenat vatten. Detta ställde nyligen till med stort rabalder, när en algtablett analyserades på detta sätt. Biologiskt sett är en sådan analys helt meningslös eftersom det verksamma ämnet, den bly- och arsenikbindande organiska föreningen, då inte längre finns kvar. I tarmen skulle algtabletten har varit en nyttig tungmetalljägare – men dess aska är givetvis giftig.
I ett annat sammanhang däremot får vi tänka oss för: Våra tångvallar lämnar ett gödningsmedel rikt på nyttiga spårelement och på grund av sin vattenhållande förmåga samtidigt ett ypperligt jordförbättringsmedel. Men sprider vi tång eller algkompost på trädgårdsland och jordbruksmark så måste vi ju inse, att den dag algkolloiderna är nedbrutna, blir också tungmetallerna fria. Vi bör alltså samla tång till gödning från rena vatten. Varken Stenungsund, Ringhals eller Barsebäck är acceptabla, inte heller tång som vuxit i närheten av industriutsläpp eller kommunala kloakutsläpp.
I Göteborgs lokalradio diskuterades för en tid sedan det betydligt mer häpnadsväckande påståendet, att alginater inte bara skyddar oss mot tungmetaller som samtidigt kommit in i tarmen med annan föda, utan också från sådana som redan sugits upp av blodet och deponerats i skelettet, till exempel den radioaktiva isotopen strontium 90 som bildas i stora mängder vid atomsprängningar. En intervjuad fysiker avfärdar möjligheten med det slående argumentet att alginatet inte spjälkas. Alltså kommer det inte in i blodet, alltså kommer det inte ens i närheten av skelettet, där strontiumisotopen avsätts och varifrån den utsänder sin cancerframkallande strålning.
Tankegången är alldeles riktig och hur det verkligen förhåller sig kan väl ingen räkna ut, som inte mött förklaringen i facklitteraturen. Men faktum är känt sedan bortåt 50 år, när djurförsök ännu allmänt ansågs acceptabla. Även om radioaktivt strontium ges intravenöst och upptagningen alltså inte påverkas av tarminnehållet, så reduceras strontiummängderna i skelettet med 80% hos katter som fått en alginattillsats i födan jämfört med en grupp som inte fått det. Förklaringen är, att när isotoper lagrats i skelettet, kommer varje dag en liten del av dem att frigöras och gå ut i blodet. Blodet förser tarmkanalen med saliv, magsaft, bukspott, tarmsaft och med vätska när innehållet i tunntarmen ska göras lättflytande. I tjocktarmen återuppsugs vätskan och den dess tungmetaller. Den återuppsugningen är så effektiv, att kroppen inte spontant kan befria sig från depositioner i skelettet, det blir bara en kretsgång. Endast om vi äter alger blir situationen en annan. Då binds hela den lilla fraktion, som kommit ut i tarmen, till alginaterna och försvinner med avföringen.
Om vi köper algtabletter eller fabriksmässigt renframställt alginat eller om vi själva plockar ”havets grönsaker” i form av ätliga tångsorter får vi samma effekt. Algernas fykokolloider utgör utgör våra enda reningsmedel mot tungmetaller i födan och tungmetaller i kroppen, både de allmänt giftiga grundformerna och deras ännu mycket farligare radioaktiva isotoper.