swerlander.com

Så här gör du. Cirka 12 stycken. 1 dl algmjöl, 4 dl havrekli, 4 msk brun farin, 4 msk bakpulver, 1 1/4 dl mjölk, 2 burkar krossad ananas i sin egen saft (osötad), cirka 450 gram, 2 äggvitor, 2 msk vegetabilisk olja. Värm ugnen till 225 grader. Blanda samman de torra ingredienserna i en stor skål. Blanda mjölk, 1 burk krossad ananas med saft, äggvitor och olja i en mixer. Rör samman ingredienserna. Låt den andra ananasburken rinna av och tillsätt innehållet. Placera muffinsformar på plåtarna och häll i smeten. Grädda i 15-17 minuter.

Så här gör du. Cirka 12 stycken. 1 dl algmjöl, 4 dl havrekli, 1 msk bakpulver, 4 msk russin, 2 msk vegetabilisk olja, 2,5 dl mjölk, 2 äggvitor, 1 burk konserverade päron (avrunna), cirka 450 g. Värm ugnen till 225 grader. Blanda de torra ingredienserna i en skål. Blanda samman alla de övriga konsistenserna utom päronen. Tillsätt den flytande blandningen till de torra ingredienserna och rör om. Hacka de konserverade päronen fint och blanda ner i smeten. Om smeten verkar torr kan man tillsätta något av den vätska som man hällt av från burken. Sätt pappersformar på plåten och häll i smeten. Ställ in plåten i ugnen och pröva efter 15-17 minuter med en tandpetare, känns den torr är algmuffisen färdig.

Så här gör du. Cirka 12 stycken. 4 dl havrekli, 1 dl algmjöl, 1 msk brun farin, 1 1/4 tsk kanel, 1 msk bakpulver, 4 msk hackade valnötter, 4 msk russin, 1 1/4 dl mjölk, 1 3/4 msk fryst äppeljuicekoncentrat, 2 äggvitor, 2 msk vegetabilisk olja, 1 medelstort äpple, urkärnat och hackat. Värm ugnen till 225 grader. Blanda de torra ingredienserna i en skål. Blanda samman mjölk, äppeljuicekoncentrat, äggvitor och olja i en skål eller mixer. Tillsätt de torra ingredienserna och blanda. Tillsätt hackat äpple. Sätt pappersformar på plåtar och häll i smeten. Grädda i 15-17 minuter.

Så här gör du. Tänk på att inte ha alghavreklimuffinsen stående för länge i ugnen, eftersom de lätt blir torra. Cirka 16 stycken. 1 dl algmjöl, 3 dl havrekli, 2 tsk bakpulver, 4 tsk vaniljsocker, 1 dl mjölk, 3 msk honung, 1 msk vegetabilisk olja, 2 äggvitor, 2 msk socker, 0,2 dl russin. Värm ugnen till 225 grader. Blanda algmjöl, havrekli, bakpulver och vaniljsocker i en skål. Tillsätt mjölk, honung och olja. Vispa äggvitor och strösocker till ett vitt skum. Vänd försiktigt ner skummet i smeten och blanda samtidigt in russinen. Fördela i muffinsformar och grädda i 10-12 minuter.

Hemligheten till din hälsa heter havrekli och tång. Genom att äta läckra algmuffins bakade med havrekli och tång kan du sänka dina kolesterolvärden till normalnivå på bara några veckor. Utan asketisk diet, utan medicin.

Kvicksilver har undersökts mycket sedan Minamata-katastrofen, men när det gäller hur ämnet kommer in i näringskedjorna och hur det påverkar producenterna vet man i stort sett ingenting, bara att det kommer in och att det är giftigt redan vid mycket låga koncentrationer. En lång rad tungmetaller – en del med radioaktiva isotoper – anrikas i alger, Anrikningen är oftast passiv och beroende av omgivningens halt av tungmetaller. Normalt tar algerna själva ingen påtaglig skada av tungmetallanrikningen. De planktonlevande algerna, och till liten del också de benthiska algerna, äts dock av djur varvid tungmetallerna vanligtvis anrikas ytterligare i dessa. Djur på höga trofiska nivåer (homo sapiens) kan, genom den succesiva anrikningen i näringskedjorna, få tungmetallhalter som de tar skada av. Då algerna bryts ned frigörs de anrikade tungmetallerna, vilket kan leda till lokala tungmetallförgiftningar i områden med stor nedbrytning. Områden med lugna hydrografiska förhållanden – till exempel badvikar – kan få ansamlingar av losslitna döende alger. I vilken omfattning frigörs tungmetaller (kanske radioaktiva) i dessa områden? – i dag — i morgon?

Brist på mangan leder till minskad fotosyntes. Kritiska koncentrationen ligger vid 10-8M för en marin art av Cryptomones (en brunalg). Mangan är mycket svårlösligt i havsvatten och ute i oceanerna där partikelbundet mangan har sedimenterat ut ur den eufotiska zonen kan mangan eventuellt vara ett tillväxtreglerande ämne. Koppar. Alger är mycket känsliga för koppar. För låga halter minskar deras fotosyntes och förhöjda (men fortfarande låga) halter har toxisk effekt. Som exempel kan nämnas att Chlorella (en grönalg) visar onormal växt om koncentrationen går under 10-7M, medan C. vulgaris blir förgiftad redan vid koncentrationer på 10-7M. På grund av kopparens starka giftighet har vissa kopparföreningar blivit flitigt använda algicider (=medel mot alger). Förr användes koppar i anti-foulingfärger för båtar. I dag tillsätter man kopparsulfat i reningsverken för att förhindra algblomningar som annars skulle sätta igen reningsfiltren. Kopparen tillsätts bara i början av en algblomning och i sådan mängd att halten i vattnet blir 1 ppm. Kontinuerlig tillförsel av koppar slår ut de större algerna men tycks gynna de mindre. En del akvarister lägger ett kopparmynt i akvariet för att ta död på besvärande planktonblomning. Zink. Zink anrikas kraftigt i såväl planktonalger som benthiska alger. Koncentrationsfaktorer så höga som 19.000 har rapporterats för planktonalger. Molybden. Molybden behövs för att växterna skall kunna ta upp kväve från nitrat (No3) och genom kvävefixering (N2). Det har visat sig vara ett begränsande ämne för algväxten. De ämnen (Fe, Cu, Mn, Zn, Mo) som behandlas här är de tungmetaller man idag tror att samtliga marina alger ovillkorligen måste ha för normal tillväxt. Ämnen behövs i mycket små mängder och algernas tolerans för dom är mycket snäva, varför små haltförändringar av dessa ämnen i havet kan leda till förändringar i algfloran. Chelateringsämnen kan göra tungmetallerna otillgängliga för algerna.

Den marina vegetationen utgörs av alger. Endast 45 arter blomväxter finns i havet och i Sverige är Zosters marina den enda vanliga arten. De globalt sett utan minsta tvekan viktigaste organismerna i havet är de planktonlevande encelliga algerna. De svarar för 98% av havets produktion. Den andra stora producentgruppen i havet är de benthiska algerna. Lokalt, och ofta i områden som hårt utnyttjas av människan, är de betydelsefulla dels som producenter, dels som skydd åt djur. Man vet mycket lite om tungmetallernas förekomst, funktion som giftverkan i aqustisk vegetation. Kunskaperna om de planktonlevande algerna är större än vad de är om de benthiska algerna och betydligt bättre för sötvattensalger än för saltvattensalger. Järn är ett livsviktigt ämne för algerna då det ingår i många enzymer som är verksamma vid metabolismen. Kritiska koncentrationen, den lägsta koncentrationen som krävs för optimal tillväxt, har bestämts på Asterionella japonica, en kiselalg, till 10-10m. Vid det höga pHvärde som (8,1-8,3) som råder i havsvatten är järnjonhalten dock så låg som 10-12m, som man antar därför att algerna i havet kan utnyttja kolloidalt järn. De i relation till växternas behov låga järnhalterna i havet gör att järn kanske åtminstone lokalt kan vara ett tillväxtreglerande ämne.

We do regard seaweed as a difficult product to produce as food for dishes. It is done on daily basis everywhere but you have to be a good cook, must have the knowledge and feeling. I will try to explain why we think so. Living seaweed has to protect itselves from consumption by animals/bacteria etc. To do so it produces a very strong and effective (chemicals) repelant/inhibitor which is distributed within its structure. We were looking if we could ferment seaweed and see if it would be less harmfull to the human body by consumption. Fermenting was no problem. Alcohol content however low (6-8%). After drinking a glas most people desire for more would vanished. We increase the alcohol level adding sugar to 12-14%. Same result. Another stricking experience was that most male did not like the taste while females did not object to it. (Indifferent – reasonable) Looks that there is a difference between male and female. For this reason we assume that it has to do with differences in hormones. Every type of seaweed produces its own charastaric type of wine. By mixing different seaweeds before fermenting, improves the quality considerable. However, with it the desire to get one more drink increasing. For this reason seaweeds like dulse, ulva (sea lettuce), green rockweed are much easier in use/preparation than, kelp, nori, irish moss. The environment seaweed lives in is rich in bacteria. The good ones but also the bad ones. To stay alive seaweeds have developed highly specialized bacteria control mechanisms. The fact that it stimulates fermentation. (Growth of micro organisms and isolating and imolizing the bad one.) There is a growing demand from food producers for brown rockweed to be used to replace anti-biotics in food for example.

Alginates/seaweed are already commonly used at a very low level in many foods as thickeners and stabilisers and when added to a pizzabread as part of a blind taste test, the alginate pizzabread actually scored higher for texture and richness than a standard white loaf. Obesity is an ever-growing problem and many people find it difficult to stick to diet and exercise plans in order to lose weight. Seaweed food not only have great potential to weight management – adding them to food also has the added advantage of boosting overall fibre content. What is a dietary fibre? Dietary fibre would be scientifically classified as a group of carbohydrates of plant origin that escape digestion by the human gut. Actually, there is still quite a lot of confusion about fibre – most people would describe it as roughage – the bit of your food that keeps you regular and is vital for a healthy gut. Both of these facts are true but the notion that all fibre is the same and that it simply goes through your system without having an effects is wrong. Alginates/fibre is made up of a wide range of different molecyles called polysaccharides and although it is not digested by the human gut, it both directly and indirectly affects a number of bodily processes. These initial findings suggest alginates/seaweed could offer a very real solution in the battle against obesity.