För deras förmåga att binda tungmetaller och där är brunalgerna i särklass bäst. Kolhydratet som bygger upp deras cellväggar, alltså deras motsvarighet till landväxternas cellulosa, kallas alginat och utgör det ämne, som har denna märkliga förmåga att till sin molekyl binda tungmetaller. Eftersom ett alginat inte kan spjälkas av saliv och tarmsaft lämnar det kroppen med avföringen precis som andra kostfibrer. Rödalgerna har motsvarande ämnen: carragen, agar med flera och även de har god förmåga att binda tungmetaller. Den som inte har förmånen att kunna plocka våra egna vilda alger utan är hänvisad till hälsokosten bör i första hand ta kombu, wakame, iziki, i andra hand irländsk mossa (carragen), dulse och nori. Grönalgerna kan bilda vanlig cellulosa, de liknar våra landväxter för mycket, men märkligt nog har man även hos dem påvisat en sådan förmåga, fast väsentligt svagare. Spirulina däremot hör till de blågröna organismer som förr kallades alger, som botaniskt sett är närmare släkt med bakterierna. De kan inte binda tungmetaller.
Binder algerna alla ämnen lika bra? Nej, vad de binder är vissa ämnen, framför allt tungmetaller som bly, koppar, zink, kvicksilver, kadmium, kobolt, radium och de binds oavsett om de är radioaktiva eller inte. Detta är en mycket viktiga egenskap, för bly, kadmium och kvicksilver är ju ämnen som har en tendens att uppträda som miljögifter. Hur vet vi till exempel att inte våra grönsaker vuxit mindre än 50 meter från en högtrafikerad väg och därför kan hålla en olämplig blyhalt? Den dag som Tjernobylmolnets radioktivitet har spritts och blandats eller sönderfallit under anmärkningsvärda nivåer både i gröda, boskap och vilt, den dagen kommer vi fortfarande att ha kvar tungmetaller i födan som något att se upp med.
Måste man äta alger med den föda man är orolig över? Nej, hur otroligt det än verkar, så kan även isotoper som redan kommit in i kroppen rensas ut i efterhand. Om någon fått i sig till exempel radioaktivt strontium, då förs detta omkring med blodet tills det deponeras i skelettet. Där kommer något oroande in: Även måttliga mängder kan sitta och bombardera kringliggande celler med radioaktiv strålning. Därför bör radioaktivt strontium inte få finnas kvar i kroppen hur länge som helst. Dessbättre är det så, att varje dag lossnar någon procent av strontiummolekylerna och ger sig ut i blodet. Blodet förser saliv, magsaft, bukspott, galla och tarmsaft med vätska; alltså hamnar en hel del av dessa molekyler på drift i tarmkanalen. Normalt har vi ingen glädje av detta. I tjocktarmen återuppsugs det mesta av tarmvätskan, med den all vår näring, men tyvärr också strontiet, som sedan söker sig en ny plats i skelettet. Endast om vi har alginater i födan bryts kretsloppet, strontiumisotoper binds vid en alginatmolekyl och förs ut ur kroppen. En behandling av mot strontium i skelettet förutsätter alltså en regelbunden rätt kraftig alginattillförsel under åtminstone ett par månder.
Att alger i födan är ofarligt, så länge det rör sig om normala mängder visas bland annat av att stora algätare som japaner och koreaner inte har någon ökning av anemi eller andra bristsjukdomar. Tvärtom har det skrivits en hel del om att algätande befolkning har klart lägre halter av tarmcancer och lever längre, den japanska ön Okinawa har flest hundraåringar i världen.
I normalfallet, att man vill skydda sig mot upptagning av tungmetaller, är situationen en helt annan. Tar man alger i en eller annan form till en måltid, eller kanske ännu hellre före den, blir bindningen av eventuella tungmetaller i födan mycket hög, kanske till och med så hög att man bör lägga in en algfri dag då och då. Denna skillnad mellan en nära hundraprocentig bindning av vad som finns i tarmkanalen och en kanske knappt enprocentig bindning av vad som finns i skelettet är därmed förklarad. I förra fallet kommer alginaterna i kontakt med alla molekylerna, i det andra fallet, eftersom alginaterna aldrig kommer in i blodet och ut i kroppen, kan de bara ta hand om den lilla del som lossnar och som råkar komma ut i tarmen.
Är det viktigt i vilken form man får algerna? Nej, inte alls! Det verksamma ämnet alginat, är också det vanligaste ämnet. Procenten alginat varierar mellan olika algsorter. Det påverkas inte av kokning, stekning, bakning som till exempel vissa vitaminer. Den tungmetallbindande effekten är alltså densamma oavsett om man själv plockar färska alger eller blöter upp torkade eller bakar bröd med algmjöl i eller äter algkapslar.
Om algerna är så fantastiska på att binda tungmetaller, gör de inte det redan i havet? Jo, givetvis, men i rent havsvatten är halten tungmetaller mycket, mycket lägre än i vår industrialiserade landmiljö. Normalt finns där alltså små mängder av tungmetaller liksom alla andra grundämnen. Undantagvis, i områden med stora industriutsläpp, förekommer höga värden. Men till och med då är de ofarliga, för alginaten spjälkas ju inte och de släpper inte ifrån sig de stenhårt bundna metallerna. Tvärtom, de har med största sannolikhet kvar en god potential att ta upp en ännu större kvantitet tungmetaller om de påträffar några i tarmen, men givetvis bör man se till att få tång från rena vatten.