swerlander.com

Not only is the skin one of the largest organs in the human body, it is also one of the most versatile. It protects the body against the influences of climate, environmental stress and germs. It acts as a temperature regulator and the many blood vessels embedded in the skin protect the body against both heat loss and overheating.

It is an important sensory organ. A dense network of nerves helps the body to feel heat, cold, pressure and pain. Healthy skin creates the best prerequisites for trouble free, optimum fullfillment of these tasks. However aging and external influences make the skin flabby and wrinkled, itl loses elasticity and resilience.

The thymus gland plays an extremely important role in preserving the body´s own defence mechanism, the immune system. It produces a series of active substances, the main function of which is to control and activate defense cells, these are found in the skin and help prevent foreign bodies, such as bacteria from penetrating the body and causing disease. But the body is unable to produce enough of these important factors, at around 25 years of age the thymus begins to regress and the output of hormones diminish.

Our skin is a porous membrane that maintains moisture equilibrium, and regulates body temperature by allowing fluids and heat to travel back and forth. The properties from face cream ingredients such as seaweed, are carried in lipids of the skin cream, and thus penetrate the lipid bi-layers of the skin.

Bland algerna finns många av våra nyttigaste och godaste vilda matväxter. Det är nästan litet synd att de ska behöva rida på den aktuella radiak-skräcken för att få sin rättmätiga plats i våra sallader och bland våra smårätter. För de har så många goda egenskaper också näringsmässigt: de är rika på proteiner, mycket rika på vitaminer och framför allt enastående rika på spårelement, inte minst jod och selen..

Av våra grundämnen finns ju alla i havsvattnet, och algerna är kända för en enastående unik förmåga att ta upp och anrika spårelementen. Landväxterna är inte så dåliga de heller, men jorden de står i har inte mer spårelement än de mineral som den har bildats ur. De har också en fiende som algerna slipper: människan som utgör det stora hotet mot spårämnena i vår föda. Dels utarmar vi den odlade jorden genom att med skördarna bortföra kväve, fosfor och spårämnen och med konstgödning tillföra kväveföreningar, fosfater, möjligen  kalk och kalium men inte några spårämnen. Dels utarmar vi både odlad och obruten mark genom industrier och bilism genom det sura regn. som löser ut ur marken och för bort en hel rad ämnen var löslighet ökar kraftigt sur miljö.

Bara havet är opåverkat. Det är för stort. Och havsvattnet är buffrat, balanserat så att det inte rubbas ur sitt neutrala pH-värde av att blandas med surt regn. Det enklaste och naturligaste sättet för oss att kompensera oss för en minskning av de spårämnen som av nämnda orsaker hamnar i farozonen, är att också äta en lämplig mängd föda från havet.

Eftersom det nu är algernas förmåga att binda radioaktiva ämnen som är så aktuellt och diskuterat, skall jag besvara de vanligaste frågorna.

Är alla alger lika bra?

Nej, brunalgerna, alltså våra vanliga tångarter och deras släktingar, är i särklass bäst. Kolhydratet som bygger upp deras cellväggar, alltså deras motsvarighet till landväxternas cellulosa, kallas alginat och utgör det ämne, som har denna märkliga förmåga att till sin molekyl binda tungmetaller. Eftersom ett alginat inte kan spjälkas av saliv och tarmsaft lämnar det kroppen med avföringen precis som andra kostfibrer. Rödalgerna har motsvarande ämne: carragen, agar m. fl. och även de har god förmåga att binda tungmetaller. Grönalgerna kan bilda vanlig cellulosa, de liknar våra vanliga landväxter för mycket, men märkligt nog har man även hos dem påvisat en sådan förmåga fast väsentligt svagare. Spirulina däremot hör till de blågröna organismer som förr kallades alger men som botaniskt sett är närmare släkt med bakterierna. Jag har inte sett någon uppgift på att de skulle kunna binda tungmetaller.

 

Du får en smak från havet och kan minska saltet. Du får optimalt med näring och kan leva längre och friskare. Reglerar blodsockernivån. Sänker kolesterolhalten i blodet. Motverkar blodtryckshöjning. Binder tungmetaller (cesium, strontium, bly, kvicksilver m fl). Är fiberrikt och förbättrat tarmfunktionen. Innehåller de essentiella EPA och DHA (omega-3). Har naturlig skyddsfaktor och antikbakteriell verkan. Du får ett starkt tillskott av de nyttiga ämnen du behöver, samtidigt som du får ett skydd mot onyttiga ämnen. Helt naturligt, inget syntetiskt.

Seaweed gels and land plant gels.

We all know that seaweed gels have properties different from land plant, and that they occur in a rich variety of forms, which starch and cellulose do not. Chemically the reason is, that marine algae have other sets of pigments than land plants have. Biologically they have so, because the  red fraction of light, which is utilized by land plants, does not penetrate to the depths, where most algae live. In consequence other sugars are produced at photosynthesis than by land plants and by green algae, and these sugars are plymerized into other polysaccharids; to sum up we call them phycocolloids. If you want to stress their relationship to the assimilation products of higher plants, you may classify them as hemicellulose. If you wish to call attention to their qualities as stabilizers and  emulsifiers, you may simply call them gels. While starch is very monotonously built up by maybe 30, maybe 1100 identical alpha-glucose sugar units, and cellulose by 11 000 identical beta-glucose, gums from red algae are polymerized from a variety of different sugars, essentially galactoses and related compounds, like galactose sulfate, anhydrogalactose, methyl- galactose, galactopyranoes and so on, causing a very rich variety of polymers with different qualities. Occasionally ramnose, xylose and other sugars are included. The proportions and arrangements of these units differ from different genera, species, nuclear phases and local collects.

Algmuffins reglerar blodsockernivån och sänker kolesterolhalten i blodet. De motverkar blodtryckshöjning och binder tungmetaller. Dessutom är de fiberrika och förbättrar tarmfunktionen och de innehåller de nödvändiga fleromättade fettsyrorna EPA och DHA (omega-3), samt inte minst, de har en naturlig skyddsfaktor med en antibakteriell verkan. Äter du bröd, pasta eller algmuffins som är bakat på algberikat bröd, får du ditt behov av mineraler och spårämnen utan att du behöver tänka på några tillskott. Man kan säga att du får ett starkt tillskott av de nyttiga ämnen du behöver, samtidigt som du får ett skydd mot onyttiga ämnen.

Naturliga alger är en ren näring utan tillsatser.

Då algerna, som är mycket lättsmälta, kommer in i ämnesomsättningen och via blodet passerar sköldkörteln (hela blodkomplexet passerar denna cirka var 17:e minut) så får sköldkörtlen den stimulans (genom mineral- och vitaminrikedom) som behövs för att det endokrina körtelsystemet skall hållas i balans. Genom kemisk och spektrografisk analys av vävnader och kroppsvätskor kan man i kroppen påvisa mycket små kvantiteter av ett stort antal mineralämnen som visat sig vara absolut nödvändiga. Dessa kallas spårämnen. På konstgjord väg, i ett laboratorium eller i en fabrik, kan en sådan produkt inte framställas, men naturen kan.

I havsalger finns till exempel det livsviktiga tillväxthormonet B12, som bevisligen inte finns i landväxter.

På grund av av intensivt och effektivt jordbruk lakas marken ut och de naturliga mineralierna och spårämnena förbrukas utan att ersättas. Maten, som sedan äts, har ofta genomgått en lång process genom industrin tills den blivit något färdiglagat fryst, som stoppas in i mikrovågsugnen.

En marknad har uppstått för olika hälsotillskott på grund av att folk fått olika bristsjukdomar, allergier och problem med sockerhalter och fetter.

Om man går in i en butik och skall köpa vitaminer och mineraler, hur vet man då hur mycket kroppen behöver av varje vitamin, mineral eller spårämne? Dessutom är ju detta tillskott syntetiskt. Om du istället tar naturliga alger med urnäring får du något naturligt som kroppen lätt kan absorbera. Då algerna har samma sammansättning som människans blod, har algerna lätt för att hitta där det fattas vitaminer, mineraler och spårämnen, och fyller på där. Blir det överskott går det ut den normala vägen.

Grunden för ditt välbefinnande är att du ska kunna tillgodose dina behov av näringsämnen genom din kost.

Men eftersom dagens föda ofta inte på naturlig väg innehåller alla de beståndsdelar vi behöver, har många företag berikat sina produkter med artificiella preparat.

Men alger kan tillgodose många av de brister som finns i dagens livsmedel.

Samla färsk knöltång (den som har stora blåsor som sitter en och en, inte två och två som blåstång, sågtång). Ta bara de delar som flyter på ytan, eller sticker upp ovanför. Vid rensningen, använd det som är gult eller gulgrönt och saknar påväxter. Skär bort alla mörkgröna delar, allt med påväxt. Koka i lätt saltat vatten 25-30 minuter – ungefär som potatis, tills de blir mjuka.

Marinad: Matolja (gärna rapsolja som har hög halt av vitamin Q10 jämfört med olivolja som saknar), lök, tomatpuré, citron, dill, sojasås, timjan, basilika och lagerblad. Varva i glasburk eller stenkruka tång, dill och marinad, tång, dill och marinad. Låt stå i kylen minst ett dygn sedan håller den sig länge.

Under mars-april, när knöltången är fertil, har den låg proteinhalt, mycket slem och är mindre lämplig som råvara. Tag då hellre bladtång eller annan Laminaria som är sprödast och finast på våren. Av torkade alger kan man ta alla de grova brunalgerna: kombu, wakame, ”spaghetti de mer”.

Alger är ett sammanfattande namn på olika organismer med helt olika egenskaper. Det är därför viktigt att veta vad man talar om när man talar om alger.

Makro-alger är stora. Man kan ta i dem en och en. Hit hör bland annat vad vi i dagligt tal kallar tång. Däri ingår flera olika alger såsom brunalger, rödalger och många grönalger.

Mikro-alger är mikroskopiskt små, vanligen encelliga eller kolonier av celler, som är oberoende av varandra. De är så små, att det kan finnas miljontals av dem i en enda liter vatten. Då ser vi dem som en vatten-blomning, en färgning av vattnet eller bara som en grumling. Hit hör bland annat Spirulina och de så kallade mördaralgerna. Ingendera av dessa alger har den avlägsnaste släktskap med någon makro-alg. En räka är faktiskt närmare släkt med en valfisk än Spirulina är släkt med knöltång eller bladtång. Ja till och med knöltången är närmare släkt med både räkan och valfisken än med Spirulina, för både växter och djur har samma kromosomer och samma sorts cellkärna. Spirulina däremot hör till cyanobakterierna och står biologiskt sett närmast vanliga bakterier, vilket inte hindrar att den också är nyttig och mycket rik på protein. Ännu mindre än Spirulina är ett par andra mikro-alger, som kan vara nyttiga: Chlorella och Dunaliella men just de råkar ha nära släktingar bland makro-algerna, nämligen grönalger, som de flesta av oss känner till som påväxter på båtar, bryggor och förtöjningslinor. Vill man ha alger som ett kosttillskott för att till exempel binda bly och andra tungmetaller (strontium och cesium m.fl.) och föra ut dem ur kroppen, ja, då är det bara brunalger som gäller. De utgör därför huvuddelen av Algdesign-tabletten. Rödalgerna har också denna förmåga men i väsentligt lägre grad och grönalgers samt cyanobakteriers bindningsförmåga är bara marginell.

Vill man använda alger som kosttillskott för att få i sig jod, selen och ett antal spårelement, som landodlade grönsaker blivit allt fattigare på på grund av det intensiva jordbruk, som numera bedrivs och varigenom jorden lakats ur, ja, då skall man inte tänka så mycket på algernas systematik utan på deras ekologi: brunalger och rödalger växer i havet, som är rikt på spårelement. Chlorella hör hemma i sötvatten, Spirulina och Dunacella i söta och salta insjöar.

Alger är alltså beteckningen för ett antal arter i hav och sötvatten, som inte behöver vara det minsta besläktade inbördes. Man måste veta vad man behöver och vilka algarter som innehåller just det man behöver.

Algmarinering är ett sätt att låta tiden arbeta åt sig. Sakta förändras råvaran som man gnidit in med kryddor eller lagt i olja, vin, vinäger eller alger. Smakerna – aromer från örter, korn, blad, vätskor eller alger tränger in. På sätt och vis kan man kalla algmarinering för en långsam och förutseende kryddning och det är något som folk har använt sig av sedan urminnes tider. Algrimning är i egentlig mening ett slags saltmarinering och det är just bruket att lägga in mat i havsvatten som gett upphov till termen marinera, från latinets mare för hav. Här i Norden har man mer använt sig av algrimning och gravning än marinering, men numera, när grillkulturen är så populär, har metoden blivit vanligare även hos oss.

Det finns flera anledningar att algmarinera: för att smaksätta, för att möra och för att förlänga hållbarheten. En god rapsolja som hälls över en bit lamm gör att köttet kan ligga och mogna och möras en längre tid, eftersom den syrelösa miljön gör det svårare för mikroorganismer att angripa köttet. Men rapsoljan ger också köttet läckra aromer, särskilt om den smaksatts, med exempelvis vitlök, rosmarin och salvia.