swerlander.com

Proteininnehållet är genomsnittligt högt hos algerna, men det varierar inom olika arter med årstiderna. Även växtens ålder och växtplats är betydelsefulla. Människan kan inte tillgodogöra sig hela proteininnehållet. Detta beror på att algernas cellväggar är svåra att spjälka. Bland djuren kan idisslare bäst utnyttja äggviteämnena. Förutom den mekaniska sönderdelningen sker hos dem också en bakteriell uppmjukning av cellväggarna. När man kokar, steker, rostar eller djupfryser algerna underlättas också utnyttjandet av proteinet.

Bruket att äta alger och tång var dock vanligare förr än nu, men det verkar som om tiden nu vore mogen för en renässans. I USA och Europa har en våg av intresse av algföda visat sig, bland annat genom publisering av kokböcker med recept på algrätter. Att alger och tång haft betydelse som foder för husdjur, visar norska namn på tång, till exempel fårtang, hestetang och grisetang. På många håll i Norge kan man fortfarande se boskap äta av tången i tidvattensbältet. I Norge finns mindre industrier, som tillverkar tångmjöl. Sådant mjöl har visat sig vara en mycket bra fodertillsats till många husdjur som höns, grisar, kor, hästar och pälsdjur. En inblandning av 3-6 % i annat foder har en gynnsam effekt. För högt algtillskott kan ge biverkningar.

I Europa äts alger och tång. Den mest uppskattade algen i Storbritannien och Frankrike är rödsallat. Den åts rå tillsammans med fisk, smör och potatis eller kokas med vatten eller mjölk till en gröt. På Irland och i Skottland torkas den och tuggas som tobak, i Kanada kan man få den kanderad som godsak och i Kamtjatka jäser man den till en alkoholhaltig dryck. Liksom i Fjärran östern är också purpurtång en omtyckt rödalg. Fransmän och britter kokar den i flera timmar tills den bildar en mörkbrun, halvflytande massa, som kallas marine sauce, slouk eller sloucawn. Den serveras tillsammans med citronjuice eller vinäger.

Orientens folk har i tusentals år använt alger och tång i matlagningen. Än i dag används nära hundratalet arter i hushållen i Japan, Kina och Korea. I dessa länder odlas också en del alger och tång i stor skala. Porphyra-arter eller nori anses som en stor delikatess. De japanska noriodlingarna framställer årligen så mycket nori att det motsvarar ett handelsvärde av 5.000 miljoner USA dollar. Algen odlas på nät i havsvikar, torkas, pressas till tunna ark och används som tillsats i soppor och andra maträtter. I Kina odlar fram framgångsrikt stora brunalger som laminariaarterna. Årligen skördas där cirka 4 000 000 ton alger i våtvikt.

På 1800-talet upptäcktes ämnet algin hos brunalger. Algin kan man lösa ut med soda eller natronlut. Lösningen renas och till slut får man ren alginsyra eller olika salter därav som kallas alginater. Användningen av alginater är mångsidig. De har stor förmåga att svälla, och används som förtjocknings- och emulgeringsmedel inom livsmedels-, färgindustrin-, läkemedelsindustrin-, pappersindustrin och byggnadsindustrin. Andra produkter som erhålls av brunalger är fucoidan och laminaran, som har medicinskt intresse genom sin blodantikoagulerande egenskaper. Mannitol utnyttjas farmakologiskt vid tablettframställning och i diabetikernäringsmedel. Dessutom används det inom lack- och fernissaindustrin. Alginatindustrin har expanderat starkt. Den är präglad av hård konkurrens, och alltjämt etableras fabriker i nya områden. Stora alginatproducenter är USA, Storbritannien, Norge, Kina och Japan.

Chondrus crispus som växer vid Nordatlantens kuster, har sedan gammalt använts av kustbefolkningen i hushållet som geléämne. Ur råvaran extraheras carragen, som liknar agar. Förr användes det i hostmediciner, men även som medel vid diarréer, magsår och blåskatarr. Det mesta av carragenet produceras i USA. Det används numera som konsistensgivare i tusentals dagligvaror (krämer, chokladmjölk, puddingar, glass, bakmedel). Ett närbesläktat ämne är furcellaran som utvinns ur rödalgen Furcellaria fastigita, gaffeltång. Produkten används främst inom livsmedels- och konfektyrindustrin. Kan lätt plockas i Sandviken på Rörö.

Havsalgerna och tång är en värdefull naturtillgång. Med alger och tång som råvara kan en lång rad produkter framställas. Detta har man känt till länge. Under 1600- och 1700-talen utvann man soda för glastillverkning, och hela 1800-talet utgjorde algerna och tång råvaran vid jodframställning. Under första världskriget framställdes krut av alger och tång. I vårt eget århundrade utvinner kemisterna allt fler och fler produkter. Det är framför allt ur röd- och brunalger som man nu för tiden får ämnen som används i en mängd olika industrier. Agar är en av de äldsta produkterna och framställdes redan på 1600-talet i Japan. Den utgörs av ett torkat gelé, som fås ur diverse rödalger. Algerna och tången torkas, bleks och tvättas, därefter extraheras agar med kokande vatten. Lösningen renas sedan på olika sätt, och slutprodukten erhålles genom frysning. Agar används på många sätt inom livsmedelsindustrin. Den kan användas som emulgeringsmedel och klarmedel för vin och öl. Det har även medicinsk användning som avmagringsmedel, laxativ och läkning av sår.

Vattenståndsväxlingar har stor betydelse för vegetationens utbildning. Vid de flesta kuster finns ett mer mindre kraftigt tidvatten. Skillnaden mellan högvatten och lågvatten är vanligtvis omkring 1,5 – 3 meter, men i vissa områden kan skillnaden vara så stor som 17 – 18 meter. Vid vår västkust är tidvattnet endast några decimeter, Rörö 4 decimeter, och minskar mot söder. Större betydelse har de vattenståndsväxlingar som förorsakas av vindar och lufttrycksändringar. Under vinterhalvåret registreras i regel de högsta och lägsta vattenstånden. Skillnaden kan vid enstaka tillfällen uppgå till 1,5 meter. Man kan indela området av stranden, som påverkas av havet, i tre zoner: supralitoralen, det område ovanför vattenytan som påverkas av vågskvalp och stänk, litoralen, den zon där vattenståndet växlar och sublitoralen, den zon som aldrig blottläggs.

Algerna och tång behöver samma näringsämnen, som de högre växterna. Nitrat och fosfat hör till dem som direkt påverkar tillväxten. Halten av dessa ämnen varierar med årstid och plats. På sommaren kan det ibland uppstå brist; då minskar tillväxten. I förorenat vatten finner man emellertid ofta höga halter av nitrat och fosfat, som kan ge massförekomst av vissa arter eller slå ut andra känsliga arter.

Vid kusterna blir havsvattnet ofta utsötat. Man räknar med genomsnittlig salthalt i världshaven på 35 0/00. Utanför Göteborg (Rörö) är vattnet mellan 20 – 25 0/00, i Öresund 10 – 15 0/00 och i Östersjön 7 0/00 och lägre. Den låga salthalten påverkar algernas och tångens storlek så att vissa arter blir mindre och andra försvinner.