Alger och tång kan ha många olika färger

Dessa beror på de färg eller pigmentkorn som finns i cellerna. Färgämnen behövs för fotosyntesen, genom vilken de kan bygga upp energirika, organiska ämnen av koldioxid, vatten och solljus. Bentosalgerna kan med avseende på färgen indelas i fyra grupper: grönalger, brunalger, rödalger och blågröna alger. När solljuset tränger ned genom vattnet försvagas det och färgsammansättningen ändras. Av ljusets färger absorberas i kustvatten de röda och blåa snabbast, så att under cirka 10 meter endast grönt ljus återstår. Grönalgerna använder i första hand rött ljus för fotosyntesen, och får därför svårare att klara sig när djupet ökar. Utanför Rörö har man uppmätt, att det på 3 meters djup finns cirka 10% av det röda ljuset kvar, och på 7 meter endast 1% kvar. Brunalgerna har utom klorofyll brungula färgämnen som kan absorbera grönt ljus. De har sin största utbredning ett stycke ned i vattnet. Belysningens styrka och färg påverkar alltså vegetationen i vertikal led.

Algerna och tång har ett mycket skiftande utseende.

Somliga är klotrunda, en del trådlika, andra bladlika eller buskformiga. Storleken varierar från mikroskopiskt små, encelliga organismer till flercelliga, meterlånga växter. De små, encelliga algerna lever ofta fritt svävande och bildar tillsammans med små djur havets plankton. Planktonalgerna spelar en stor roll för livet i havet eftersom de utgör havets näring det vill säga urnäring. Fastsittande alger kallas bentosalger. De trivs på hårda bottnar. Många mindre bentosalger sitter fästade på grövre alger utan att parasitera på dem.

Algerna och tång

Algerna och tång hör till den stora grupp växter som kallas kryptogamer eller sporväxter. De förökar sig med sporer, till skillnad från fanerogamerna eller fröväxterna som fortplantar sig med frön. Fröväxterna har rot, stam och blad, algerna och tång däremot endast en bål. De behöver inga speciella organ för uppsugning och transport av näring, eftersom bålen tar upp det den behöver direkt ur det omgivande vattnet. En häftskiva eller en grenig, rotliknande bildning håller den fast vid underlaget.

Råd för algplockning

Samla i rena vatten, inte vid hamnar eller kloakutsläpp. Använd inga delar av fleråriga alger. På alger med topptillväxt som knöltång och blåstång är 10-15 centimeter av toppskotten bäst. Hos blåstången får man vara försiktig med blåsorna. De innehåller en hel del havsvatten, som är laxerande. På alger med bastillväxt som bladtång är de nedre delarna yngst och därmed friast från epifyter och mörast. Inga havsalger är giftiga, men några luktar och smakar mindre behagligt. Bit i den så får du veta vilka som är mjuka nog att skära ner i sallad. De hårdaste är ofta svåra att koka.

Alger renar från radiaksmitta

Alger renar kroppen både från tungmetaller och radioaktiva isotoper. I Göteborgs lokalradio diskuterades det betydligt mer häpnadsväckande påståendet att alginater inte bara skyddar oss mot tungmetaller som samtidigt kommit in i tarmen med annan föda, utan också från sådana som redan sugits upp av blodet och deponerats av i skelettet till exempel den radioaktiva isotopen strontium 90 som bildas i stora mängder vid atomsprängningar. En intervjuad fysiker avfärdade möjligheten med argumentet att alginatet inte spjälkas. Alltså kommer det inte in i blodet, alltså kommer det inte ens i närheten av skelettet, där strontiumisotopen avsätts och varifrån den utsänder sin cancerframkallande strålning. Hur det verkligen förhåller sig är svårt att räkna ut för den som inte mött förklaringen i facklitteraturen. Men faktum var känt redan 50 år sedan när djurförsök ännu allmänt ansågs acceptabla. Även om radioaktivt strontium ges intravenöst och upptagningen alltså inte påverkas av tarminnehållet så reduceras strontiummängderna i skelettet med 80 procent hos katter som fått en alginattillsats i födan jämfört med en grupp som inte fått det. Förklaringen är att när isotoper lagrats i skelettet varje dag en liten del av dem kommer att frigöras och gå ut i blodet. Blodet förser tarmkanalen med saliv, magsaft, bukspott, tarmsaft och med vätska när innehållet i tunntarmen ska göras lättflytande. I tjocktarmen återuppsugs vätskan och med den dess tungmetaller. Den återuppsugningen är så effektiv att kroppen inte spontant kan befria sig från depositioner i skelettet, det blir bara en kretsgång. Endast om vi äter alger blir situationen en annan. Då binds hela den lilla fraktion som kommit ut i tarmen till alginaterna och försvinner den naturliga vägen. Om du själv plockar alger i form av ätliga tångsorter får du samma effekt. Algernas fykolloider utgör våra enda renande medel mot tungmetaller i födan och tungmetaller i kroppen, både de allmänt giftiga grundformerna och deras ännu farligare radioaktiva isotoper.

Algerna ger oss vad landväxterna saknar

De stora algsorterna är rika på protein, mycket rika på vitaminer och alldeles otroligt rika på spårelement. För människor i den välnärda delen av världen är det den sista punkten som är den viktigaste. Praktiskt taget alla kemiska grundämnen finns i havet och algerna är berömda för sin enastående förmåga att ta upp och koncentrera de ämnen vi brukar kalla spårelement, för att det är så små mängder som finns i naturen, så små mängder som behövs. Landväxterna är inte dåliga de heller, men marken de är odlade i innehåller ju aldrig mer spårelement än berget som jorden har bildats ur. Och landväxterna har en fiende, som algerna inte har: Människan, som själv utgör det stora hotet mot de livsviktiga spårelement i sin egen föda. För det första utarmar människan den odlade marken genom att föra bort kväve, fosfor och en rad spårelement med varje skörd och ersätta förlusten med kväve- och fosfatgödning, möjligen kalium och kalk, men inte med spårämnen. För det andra fördärvar vi både odlad mark och vildmark överallt där industrier och bilism ger upphov till surt regn som löser och bortför alla sådana ämnen vars löslighet ökar i sur miljö. Bara havet är opåverkat. Det är för stort och dess vatten är buffrat, alltså balanserat på ett sätt som gör att det inte ändrar pH-värde ens om det blandas med kraftiga mängder surt regn. Det finns därför bara ett naturligt och enkelt sätt att ersätta de ständigt sjunkande mängderna spårelement i vår landbaserade föda och det är att regelbundet äta mat från havet.

Sluta ta vitaminer

Tror du att vitaminerna gör dej gott? Detta kommer kanske som en chock för dej, men vitaminerna kanske inte är så bra för dej som du tror. 1. Vitaminer bör tas efter en måltid inte före. Kroppen måste först ha protein, fett eller kolhydrater i magen för att rätt kunna bryta ner vitaminer för att kunna absorbera dem. 2. Din kropp har ett behov för en naturlig vitaminbalans. För mycket av en sorts vitamin kan göra så att en annan sorts vitamin blir mindre effektiv. Till exempel skall vitamin A tas tillsammans med vitamin E, men inte för mycket järn. 3. Om du tar mycket kalcium, kan du tömma magnesiumet i systemet. Du behöver magnesium för att omvandla mat till energi. 4. Några vitaminer är det bäst om du tar på morgonen andra att du tar på kvällen. Till exempel så hjälper spårelementet chromium att bryta ner socker i maten vilket i sin tur skapar energi. Perfekt start på dagen. Men på kvällen bör du ta kalcium vilket har en avslappnande effekt. 5. De som tränar aktivt behöver mer vitaminer än de som inte tränar. Vitaminer tas upp snabbare av kroppen under träning och bör alltså fyllas på i jämförelse med vila. 6. Havets alger innehåller samtliga för oss nödvändiga mineraler, dessutom är de rika på en mängd olika vitaminer.