swerlander.com

Lika bra som alginaten binder strontium lika bra binder de deras radioaktiva isotoper. Finns det några sådana i grönsaker, mjölk och kött och man äter lite alger före eller till maten, så binds isotoperna och förs ut ur kroppen. Får man inga alginat samtidigt med den radiaksmittade maten, passerar isotoperna tarmväggen, tas upp av blodet, deponeras i skelettet och utsänder därifrån sin farliga strålning.

Algernas många nyttigheter överträffas ändå av underverket att de kan binda tungmetaller som bly, kadmium och sådant som vi inte bör få i oss för mycket av. En tredjedel av algkapseln utgörs av ett ämne som heter alginat och som är garanterat näringslöst. Det består av jättemolekyler ungefär som cellulosa och vi kan inte spjälka dessa långa molekylkedjor. Därmed hör de till kostfibrer den energimässigt onyttiga delen av vår föda som förebygger tarmsjukdomar och andra välfärdssjukdomar

Alginat mot tungmetaller. Tror du att din föda är fri från bly och kadmium?  Jag skulle gärna vilja dela denna förhoppning med dej. Men bly, kadmium och kvicksilver sprids i tusentals ton ut i naturen genom konstgödsling (vi hittade det senast i pasta från Kungsörnen, vetet var odlat på Gotland), avloppsslam på åkermark, bilavgaser, sopförbränning och kommunala reningsverk.

Är du orolig att några milligram kan hamna i dig av och till? Ta algkapslar! Deras alginat binder tungmetallerna så hårt att de inte kan tas upp av blodet utan följer med de osmältbara delarna av födan ut ur kroppen.

Om livet började när jorden fick hav och atmosfär och   ett ozon-skikt till skydd mot solens ultravioletta strålar och om vi jämför denna tid med ett dygn, då har människan funnits i tio minuter och varit jordbrukande i två sekunder.

Sedan dess har vi hunnit åstadkomma en hel del och det är egentligen bara  havet som står kvar någorlunda oskadat. Därmed inte sagt att havet inte skulle ha förändrats under årmiljoner. När det först lade sig till ro i jordens svalnande svackor var det ju sötvatten. Sedan har salthalten efter hand stigit till nuvärdet 30-34 promille. Alla salterna har inte ökat i samma takt som koksaltet. Urhavet höll relativt sett mycket mer kalium och mycket mindre magnesium än nutidens hav.

Detsamma gör människans blodvätska. En fascinerande teori påpekar att jämförelsetalen (blodvätskan har nästan dubbelt så mycket kalium men bara en sjuttondel så mycket magnesium som nutida havsvatten) visar att blodserum har exakt samma proportioner som havsvattnet hade när de första ryggradsdjuren lämnade havet och gick upp på land. Vårt blod är rätt och slätt ett fossilt havsvatten – vårt fostervatten likaså.

Bevisbart eller inte men säkert är att vårt blod är en fruktansvärt konservativ vätska som inte tillåter några förändringar i salthalt eller andra värden.

Alla grundämnen finns i havet utom de tyngsta och obeständiga. Algerna är därför rika på åtskilliga ämnen som saknas i landväxterna. Jod och selen är sådana ämnen som människokroppen behöver i små mängder och som det är  garanterat gott om i algerna. Men hur är det i landväxterna? I stort sett är ju det genom dem du skall  få  ”allt det du till livets uppehälle behöver”.

Visste du att Sverige har ett strumabälte där jorden är så fattig på jod att människorna blir sjuka om de enbart lever på dess gröda? Från Västernorrland och norra och östra delarna av Jämtland sträcker sig strumabältet söderut genom praktiskt taget hela Gävleborg och Kopparberg in i Värmland, Västmanland och norra Östergötland. Från Östgötaslätten sträcker det sig in i Jönköpings län, Kalmar län och delar av Kronobergs län. I naturligt tillstånd skulle upp till 15-30 procent av befolkningen få struma på grund av jodbrist om ingenting gjordes. Det är tack vare jodat salt och jodade kor som flertalet klarar sig.

Alger och jodtabletter. Märk väl det är alger jag rekommenderar och inte jodtabletter. Algerna ger en liten och naturlig påspädning av det normala jodintaget och detta är i underkant. Jodtabletterna har en helt annan funktion. De ger en kanondos. De skall bara sättas in om man vet att en viss del av befolkningen lever i en miljö med farliga mängder radioktivt jod. Idén är att tabletten skall levererar så mycket ofarligt jod att på varenda plats i sköldkörteln där en jodmolekyl skulle kunna behövas skall det redan sitta en sådan där neutral molekyl. Därmed skulle vi inte ta upp utan utsöndra det radioaktiva som vi eventuellt  får i oss. I en katastrofsituation kan man under en vecka ta sådana tabletter men håller man på längre riskerar man jodförgiftning.

Jag nämnde att marken kan lida en naturlig brist på vissa naturliga ämnen. Pressen ägnar mycken uppmärksamhet åt en onaturlig brist om är ännu allvarligare – den vi åstadkommer själva genom surt regn. Tyskarna och engelsmännen sänder oss flera 100 tusen ton svavel per år. Och du själv syndar mot naturen när du kör bil.

Resulatat blir i alla fall att regnet lakar ut ur jorden dessa salter och spårelement, som både växterna och vi behöver. Bröd, grönsaker, rotfrukter och kött är inte längre näringsmässigt riktigt så fullständiga som de ha varit. Med algerna är det tvärtom. Dels lever de ju i en miljö som inte saknar ämnen och dels har de ju som sagt en enastående förmåga att anrika åtskilliga av havets sällsynta ämnen.

 

Välkommen till algvärlden. Algerna har förmåga att binda tungmetaller och brunalgerna är i särklass bäst. Kolhydratet som bygger upp deras cellväggar, alltså deras motsvarighet till landväxternas cellulosa, kallas alginat och utgör det ämne, som har denna märkliga förmåga att till sin molekyl binda tungmetaller. Eftersom ett alginat inte kan spjälkas av saliv och tarmsaft lämnar det kroppen med avföringen precis som andra kostfibrer. Rödalgerna har motsvarande ämnen som carragen, agar med flera och även de har god förmåga att binda tungmetaller. Grönalgerna kan bilda vanlig cellulosa, de liknar våra landväxter för mycket, men märkligt nog har man även hos dem påvisat  en sådan förmåga, fast väsentligt svagare. Spirulina däremot hör till blågröna  organismer som ibland kallas alger,  men som botaniskt sett är närmare släkt med bakterier. De kan inte binda tungmetaller.

Binder algerna alla ämnen lika bra? Nej vad de binder är vissa ämnen, framför allt tungmetaller som bly, koppar, zink, kvicksilver, kadmium, kobolt, radium och de binds oavsett om de är radioaktiva eller inte. Detta är en mycket viktig egenskap, för bly, kadmium och kvicksilver är ju ämnen som har en tendens att uppträda som miljögifter. Hur vet vi  till exempel att inte våra grönsaker vuxit mindre än 50 meter från en högtrafikerad väg och därför kan hålla en olämplig blyhalt? Den dag som Tjernobylmolnets radioaktivitet har spritts och blandats eller sönderfallit under anmärkningsvärda nivåer både i gröda, boskap och vilt, den dagen kommer vi fortfarande att ha kvar tungmetaller i födan.

Måste man äta alger samtidigt med den föda man är orolig över? Nej, hur otroligt det än verkar, så kan även isotoper som redan har kommit in i kroppen rensas ut i efterhand. Om någon fått i sig till exempel radioaktivt strontium, då förs detta omkring med blodet tills det deponeras i skelettet. Där kommer något oroande in. Även måttliga mängder mängder kan sitta och bombardera kringliggande celler med radioaktiv strålning. Därför bör radioaktivt strontium inte få  finnas kvar i kroppen hur länge som helst. Dessbättre är det så att varje dag lossnar någon procent av strontiummolekylerna och ger sig ut i blodet. Blodet förser saliv, magsaft, bukspott, galla och tarmsaft med vätska. Alltså hamnar en hel del av dessa molekyler på drift i tarmkanalen. Normalt har vi ingen glädje av detta. I tjocktarmen återuppsugs det mesta av tarmvätskan och med den all vår näring, men tyvärr också strontiet, som sedan söker sig en ny plats i skelettet. Endast om vi har alginater i födan bryts kretsloppet, strontiumisotoper binds vid en alginatmolekyl och förs ut ur kroppen. En behandling av mot strontium i skelettet förutsätter alltså en regelbunden rätt kraftig alginattillförsel under åtminstone några månader.

Att alger i födan är ofarligt visas bland annat av att stora algätare som japaner och koreaner inte har någon ökning av anemi eller andra bristsjukdomar. Tvärtom har det skrivits mycket om att algätande befolkning har klart lägre halter av tarmcancer. I normalfallet, att man vill skydda sig mot upptagning av tungmetaller, är situationen en helt annan. Tar man alger i en eller annan form till en måltid, eller kanske ännu hellre före den, blir bindningen av eventuella tungmetaller i födan mycket hög. Denna skillnad mellan en nära hundraprocentig bindning av vad som finns i tarmkanalen och en kanske knappt enprocentig bindning av vad som finns i skelettet är därmed förklarad. I förra fallet kom alginaterna i kontakt med alla molekylerna, i det andra fallet, eftersom algerna aldrig kommer in i blodet och ut i kroppen, kan de bara ta hand om den lilla del som lossnar och som råkar komma ut i tarmen.

Är det viktigt i vilken form man får algerna? Nej, inte alls! Det verksamma ämnet alginat, är också det vanligaste ämnet. Procenten alginat varierar mellan olika algsorter. Det påverkas inte av kokning, stekning eller bakning som vissa vitaminer. Den tungmetallbindande effekten är alltså densamma oavsett om man själv plockar färska alger eller blöter upp torkade eller bakar bröd med algmjöl.

Om algerna är så fantastiska på att binda tungmetaller, gör de inte det redan i havet? Jo, givetvis, men i rent havsvatten är halten av tungmetaller mycket, mycket lägre än i vår industrialiserade landmiljö. Normalt finns där alltså små mängder av tungmetaller liksom alla andra grundämnen. Undantagvis, i områden med stora industriutsläpp, förekommer höga värden. Men till och med då är de ofarliga, för alginaten spjälkas ju inte och de släpper inte ifrån sig de stenhårt bundna metallerna. Tvärtom, de har med största sannolikhet kvar en god potential att ta upp en ännu större kvantitet tungmetaller om de påträffar några i tarmen, men givetvis bör man se till att få alger från rena vatten.

Välkommen till algvärlden. Bland algerna finns många av våra nyttigaste och godaste vilda matväxter. Synd att de ska behöva rida på den aktuella radiak-skräcken för att få sin rättmätiga plats i våra sallader och rätter. För de har så många goda egenskaper också näringsmässigt. De är rika på proteiner, mycket rika på vitaminer och framför allt enastående rika på spårelement, inte minst jod och selen.

Av våra grundämnen finns ju alla i havsvattnet och algerna är kända för en unik förmåga att ta upp och anrika spårelementen. Landväxterna är inte så dåliga de heller, men, jorden de står i har inte mer spårelement än de mineral som den bildats ur. De har också en fiende som algerna slipper och det är människan. Människan utgör det stora hotet mot spårämnena i vår föda. Dels utarmar vi den odlade jorden genom att med skördarna bortföra kväve, fosfor och en mängd spårämnen och med konstgödsling bara tillföra kväveföreningar, fosfater, möjligen kalk och kalium men inte några spårämnen. Dels utarmar vid både odlad och obruten mark genom att industrier och bilism orsakar det sura regn, som löser ur marken och för bort en hel del ämnen vars löslighet ökar kraftigt i sur miljö. Bara havet är opåverkat. Det är för stort och havsvattnet är buffrat, balanserat så att det inte rubbas ur sitt neutrala pH-värde av att blandas med surt regn. Det enklaste och naturligaste sättet för oss att kompensera oss för en minskning av de spårämnen som av nämnda orsaker hamnat i farozonen, är att också äta föda från havet och då särskilt  alger.

Nyttig och god AlgBar med viktiga ingredienser som spårämnen, fibrer och antioxidanter. Du får ditt behov av mineraler och spårämnen utan att behöva tänka på några tillskott. AlgBaren ger dig ett starkt tillskott av de nyttiga ämnen som du behöver, samtidigt som du får ett skydd mot onyttiga ämnen.

En hälsosam AlgBar som:

+ reglerarar blodsockernivån

+ sänker kolesterolhalten i blodet

+ motverkar blodtryckshöjning

+ binder tungmetaller

+ är fiberrikt

+ innehåller omega-3

+ har en naturlig skyddsfaktor och är antibakteriellt

Marine brown algae are just as efficient in lowering a too high blood pressure as are beta-blockers, the most usual medicines against hypertension. This is the result  of a research team at the Sahlgren hospital in Gothenburg, Sweden. Through his studies on overweight patients dr Marcin Krotkiewski got intererested in various kinds of dietic fibres. Marine brown algae are very rich in such fibres and as it appeared also control mineral balance of the body. These seaweed species posses the sympathetic quality to bind salt and to increase the level of potassium  – which is exactly what you wish to achieve with the catergory of hypertension patients which are sensitive to salt. Blood pressure level is lowered, the doctors think, either because seaweed pills cause a diminishing of natrium or because potassium increases or it is a combination effect. A great international study is now planned to find out if seaweed equals beta blockers. A treatment with seaweed pills has the same effect as a severe diet with salt restriction dr Krotkiewski and co-workers explain. However it is important to keep in mind that hypertension is not one particular disease but a symptom which may have different causes. Not all patients with a mild hypertension are salt sensitive. The investigation shows that also the non-sensitive patients had a decrease in blood pressure, even if it was not as strong as in the salt-sensitive group. The fact that there are no secondary effects from seaweed pills as regretably there often are from beta blockers makes seaweed a most interesting alternative to the conventional medicines. The present problem is that beta blockers are extremely well investigated but with side effects while seaweed pills up to now are known just as health food and are very little investigated  in this respect. Some doctors prescribe half – half.

Alger är ett sammanfattande namn på olika organismer med helt olika egenskaper. Det är därför viktigt att veta vad man talar om när man talar om alger.

Makro-alger är stora. Man kan ta i dem en och en. Hit hör bland annat vad vi i dagligt tal kallar tång. Däri ingår flera olika alger såsom brunalger, rödalger och många grönalger.

Mikro-alger är mikroskopiskt små, vanligen encelliga eller kolonier av celler, som är oberoende av varandra. De är så små, att det kan finnas miljontals av dem i en enda liter vatten. Då ser vi dem som en vatten-blomning, en färgning av vattnet eller bara som en grumling, så att vi inte kan se särskilt djupt ned i vattnet. Hit hör bland annat Spirulina och de så kallade mördaralgerna. Ingendera av dessa alger har den avlägsnaste släktskap med någon makro-alg. En räka är faktiskt närmare släkt med en valfisk än Spirulina är släkt med knöltång eller bladtång. Ja till och med knöltången är närmare släkt med både räkan och valfisken än med Spirulina, för både växter och djur har samma sorts kromosomer och samma sortscellkärna. Spirulina däremot hör till cyanobakterierna och står biologiskt sett närmast vanliga bakterier, vilket inte hindrar att den också är nyttig och mycket rik på proteiner. Ännu mindre än Spirulina är ett par andra mikro-alger, som kan vara nyttiga: Chlorella och Dunaliella men just de råkar ha när släktingar bland makro-algerna, nämligen grönalger, som de flesta av oss känner till som påväxter på båtar, bryggor och förtöjningslinor med mera.

Vill man ha alger som ett kosttillskott för att till exempel binda bly och andra tungmetaller (strontium och cesium med flera) och föra ut dem ur kroppen, ja, då är det bara brunalger som gäller. Rödalgerna har också denna förmåga men i väsentligt lägre grad och grönalgers samt cyanobakteriers bindningsförmåga är bara marginell.

Vill man använda alger som kosttillskott för att få i sig jod och ett antal spårelement, som landodlade grönsaker  blivit allt fattigare på, på grund av det intensiva jordbruk, som numera bedrivs och varigenom jorden lakats ur, ja då skall man inte tänka så mycket på algernas systematik utan på deras ekologi: brunalger och rödalger växer i havet, som är rikt på spårelement. Chlorella hör hemma i sötvatten, Spirulina och Dunacella i söta och salta insjöar.

Alger är alltså beteckningen för ett antal arter i hav och i sötvatten, som inte behöver vara det minsta besläktade inbördes. Man måste veta vad man behöver och vilka algarter som innehåller just det man behöver.

Algkelpen  innehåller samtliga för oss nödvändiga mineraler, dessutom är de rika på en mängd olika vitaminer. De flesta av dessa kommer från bakterier som lever på växten eller i havsvattnet om och  kring algkelpplantan.

Vitaminer i algkelpen per 100 g torrsubstans

Algkelp               A            B1         B2           Niacin           C          B6           B12      Folsyra

(IU)         (mg)     (mg)         (mg)            (mg)      (mg)         (pg)      (pg)

Laminaria          430          0,08     0,32          1,8               11         0,27          0,3

Tomater             200          0,08     0,03          0,3               20         0,11          0          28

Spenat            2600            0,12     0,3            1,0             100        0,18           0        140

Äpplen               0,02           0,03     0,2            5                0,03        0              5

Kål                      10            0,05       0,05        0,2               44          0,16          0           90

Tabellerna efter Arasaki & Arasaki 1983..

För att kroppen ska bevara sin hälsa krävs också flera olika spårämnen. Dit hör exempelvis järn, koppar, selen, mangan och zink. Järn och koppar behövs bland annat för blodbildning. Brist på jod ger sjukdomen struma. Då en del  kelpalger är mycket jodrika finns det dock anledning till att vara  försiktig, ett långvarigt överskott på jod i kosten kan i vissa fall kan orsaka störningar i sköldkörtelfunktionen.

Innehåll av järn i kelpalgen Laminaria digitata jämfört med andra födoämnen:

Art                                          Torrvikt mg/100 g

Laminaria, Bladtång                15

Soyabönor                                 7

Spenat                                        3,3

Biff                                              3,6