Tång är mycket proteiner, lite fett

Proteininnehållet är genomsnittligt högt hos de olika tångarterna, men det varierar inom olika arter, med årstiderna, med tångens ålder och växtplats. Dessutom kan människan inte tillgodogöra sig allt protein, vilket beror på att tångens cellväggar är svåra att spjälka. Om du kokar, steker, rostar, torkar eller djupfryser tången blir det lättare att utnyttja proteinet. Vi människor har också svårt att tillgodogöra oss tångens kolhydrater. Många anser dock att efter en tids tillvänjning kan dessa speciella kolhydrater också tillgodogöras. Innehållet av fett är lågt i vissa grön- och rödalger finns omättade fettsyror, vilket anses ha en förebyggande verkan på hjärt- och kärlsjukdomar. Vid försök med råttor som fick endast en diet på 5% torkad, ätlig tång, sänktes deras kolesterolhalt i blodet.

Tång innehåller fibrer

Det viktigaste kostrådet man kan ge är att äta en fiberrik och fettbalanserad kost. Tång innehåller höga halter av fibrer, speciellt en sort som vi vanligen får för lite av , nämligen vattenlösliga fibrer. Enligt Nationalencyklopedin har de ”gynnsam effekt på blodsockerhalten och insulinsvaret efter en måltid och kan även sänka blodets kolesterolmängd”. De kan alltså hindra att man får diabetes och sjukdomar i hjärtat och blodomloppet. Tång innehåller även en massa andra nyttiga ämnen, dessutom kan tång ha en renande effekt, då de kan ta upp och forsla bort skadliga tungmetaller i din kropp. Alla gröna växter bildar näring genom att förena koldioxid och vatten med hjälpa av solenergi. De bildar socker som i sin tur omvandlas till stärkelse. Bruna och och röda alger kan också bilda näring, men då de utnyttjar en annan del av ljuset bildas inte socker och stärkelse utan något som kallas agar och alginat och carragin. Dessa ämnen kan inte spjälkas i tarmen, vilket innebär att de binder tungmetaller i kroppen. Tungmetaller som bly, arsenik, kvicksilver och kadmium är giftiga om man får i sig för mycket av dem. Det kan bland annat leda till hjärn-, hjärt- och skelettskador på barn och vuxna. Genom att äta tång binds till exempel bly som finns i tarmen så att det inte kan komma ut i blodet. Även lagrat bly som passerar tarmen binds där och följer med ut i toaletten. På två månader kan man bli av med cirka hälften av de tungmetaller som kroppen bär på.

  • OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Tång är det naturligaste du kan äta

Grunden för ditt välbefinnande är att du ska kunna tillgodose dina behov av näringsämnen genom din kost. Men eftersom dagens föda ofta inte på naturlig väg innehåller alla de beståndsdelar vi behöver, har många företag berikat sina produkter med artificiella preparat. Men tången kan tillgodose många av de brister som finns i dagens livsmedel. Naturlig tång är en ren näring utan tillsatser. Då tången, som är mycket lättsmält, kommer in i ämnesomsättningen och via blodet passerar sköldkörteln (hela blodkomplexet passerar denna cirka var 17:e minut) så får sköldkörteln den stimulans (genom mineral- och vitaminrikedom) som behövs för att det endokrina körtelsystemet skall hållas i balans. Genom kemisk och spektrografisk analys av vävnader och kroppsvätskor kan man i kroppen påvisa mycket små kvantiteter av ett stort antal mineralämnen som visat sig vara absolut nödvändiga. Dessa kallas spårämnen. På konstgjord väg, i ett laboratorium eller i en fabrik, kan en sådan produkt inte framställas, men naturen kan. I tång finns till exempel det livsviktiga tillväxthormonet B12, som bevisligen inte finns i landväxter. På grund av intensiv och effektivt jordbruk lakas marken ut och de naturliga mineralerna och spårämnena förbrukas utan att ersättas. Maten som sedan äts, har ofta genomgått en lång process genom industrin tills den har blivit något färdiglagat fryst, som stoppas in i mikrovågsugnen.. En marknad har uppstått för olika hälsotillskott på grund av att folk fått olika bristsjukdomar, allergier och problem med sockerhalter och fetter. Om man går in i en butik och skall köpa vitaminer och mineraler, hur vet man då hur mycket kroppen behöver av varje vitamin, mineral eller spårämne? Dessutom är ju detta tillskott syntetiskt. Om du istället tar naturlig tång med urnäring får du något naturligt som kroppen lätt kan absorbera. Då tången har samma sammansättningen som människans blod, har tången lätt för att hitta där det fattas vitaminer, mineraler och spårämnen. Blir det överskott går det ut den naturliga vägen. Man kan säga att du får ett starkt tillskott av de nyttiga ämnen du behöver, samtidigt som du får ett skydd mot onyttiga ämnen.

Tungmetaller och tång

Det är välkänt att havsalger och tång kan binda tungmetaller. Det är också känt att med en smula alger i födan kan man skydda sig mot att kroppen tar upp sådana tungmetaller som vi tyvärr i ökad utsträckning får i oss med maten till exempel bly från bilavgaser över grönsaksodlingar eller kadmium och kvicksilver från grödor som gödslats med rötslam från reningsverken.

Så långt tror jag alla är överens. Men två väsentliga frågor lämnas ofta obesvarade eller till och med fel besvarade. Den första motfrågan är ganska given om nu brunalgernas alginater och rödalgernas agar och karragen har en så fantastisk förmåga att binda tungmetaller, gör de inte det redan i havet? Där lär ju finnas alla grundämnen. Riskerar vi inte, algerna innehåller mer tungmetaller än landväxter som odlats nöjaktigt giftfritt? Jo, givetvis tar de upp sådana ämnen från sin omgivning, ibland mer än landväxterna. Men tungmetallerna blir så stenhårt bundna, att de aldrig tar sig loss, aldrig kan passerar tarmväggen och komma in i kroppen. Tvärtom, algerna kan alltid, även om de håller höga värden av tungmetaller jämfört med andra födoämnen fortfarande ta upp mer och gör det också, om där finns i resten av tarminnehållet.

Algkolloiderna (samlingsnamn på alla de geléartade ämnen som hos algerna motsvarar landväxternas cellulosa) hör definitionsmässigt till kostfibrer, där de kan brytas ner av kroppens enzymer. Metallerna blir alltså frigjorda först om algkolloiderna blir nedbrutna på något annat sätt. Om man förbränner ett prov och analyserar askan, kan man finna höga värden av till exempel bly och arsenik om algerna vuxit i förorenat vatten. Detta ställde nyligen till med stort rabalder, när en algtablett analyserades på detta sätt. Biologiskt sett är en sådan analys helt meningslös eftersom det verksamma ämnet, den bly- och arsenikbindande organiska föreningen, då inte längre finns kvar. I tarmen skulle algtabletten har varit en nyttig tungmetalljägare – men dess aska är givetvis giftig.

I ett annat sammanhang däremot får vi tänka oss för: Våra tångvallar lämnar ett gödningsmedel rikt på nyttiga spårelement och på grund av sin vattenhållande förmåga samtidigt ett ypperligt jordförbättringsmedel. Men sprider vi tång eller algkompost på trädgårdsland och jordbruksmark så måste vi ju inse, att den dag algkolloiderna är nedbrutna, blir också tungmetallerna fria. Vi bör alltså samla tång till gödning från rena vatten. Varken Stenungsund, Ringhals eller Barsebäck är acceptabla, inte heller tång som vuxit i närheten av industriutsläpp eller kommunala kloakutsläpp.

I Göteborgs lokalradio diskuterades för en tid sedan det betydligt mer häpnadsväckande påståendet, att alginater inte bara skyddar oss mot tungmetaller som samtidigt kommit in i tarmen med annan föda, utan också från sådana som redan sugits upp av blodet och deponerats i skelettet, till exempel den radioaktiva isotopen strontium 90 som bildas i stora mängder vid atomsprängningar. En intervjuad fysiker avfärdar möjligheten med det slående argumentet att alginatet inte spjälkas. Alltså kommer det inte in i blodet, alltså kommer det inte ens i närheten av skelettet, där strontiumisotopen avsätts och varifrån den utsänder sin cancerframkallande strålning.

Tankegången är alldeles riktig och hur det verkligen förhåller sig kan väl ingen räkna ut, som inte mött förklaringen i facklitteraturen. Men faktum är känt sedan bortåt 50 år, när djurförsök ännu allmänt ansågs acceptabla. Även om radioaktivt strontium ges intravenöst och upptagningen alltså inte påverkas av tarminnehållet, så reduceras strontiummängderna i skelettet med 80% hos katter som fått en alginattillsats i födan jämfört med en grupp som inte fått det. Förklaringen är, att när isotoper lagrats i skelettet, kommer varje dag en liten del av dem att frigöras och gå ut i blodet. Blodet förser tarmkanalen med saliv, magsaft, bukspott, tarmsaft och med vätska när innehållet i tunntarmen ska göras lättflytande. I tjocktarmen återuppsugs vätskan och den dess tungmetaller. Den återuppsugningen är så effektiv, att kroppen inte spontant kan befria sig från depositioner i skelettet, det blir bara en kretsgång. Endast om vi äter alger blir situationen en annan. Då binds hela den lilla fraktion, som kommit ut i tarmen, till alginaterna och försvinner med avföringen.

Om vi köper algtabletter eller fabriksmässigt renframställt alginat eller om vi själva plockar ”havets grönsaker” i form av ätliga tångsorter får vi samma effekt. Algernas fykokolloider utgör utgör våra enda reningsmedel mot tungmetaller i födan och tungmetaller i kroppen, både de allmänt giftiga grundformerna och deras ännu mycket farligare radioaktiva isotoper.

din mat, hur känner du dej?

Om nu den industriella och processade maten med alla sina tillsatser och vitaminer och berikningar är så bra och näringsrik som den påstås vara, varför drabbas i så fall så många fler i dagsläget av olika folksjukdomar, inte minst magproblem av olika slag?

Varför drabbas allt yngre människor av ålderssjukdomar?

Varför sprider sig välfärdens folksjukdomar till avlägsna platser så fort snabbmaten når dit?

Hur kommer det sig att fetman lagt sig som en filt över industrivärlden samtidigt som de fettsnåla produkterna höjts till skyarna?

Varför har allt det här eskalerat framför allt från 50-talet och framåt då industrimaten tog ordentlig fart?

Det hela har resulterat i en livsfarlig övergödning av både jorden och människan och som även försurat din inre miljö. Ändå anses den industriella och processade maten som både bra och näringsrik. Och den fortsätter att ingå i matpyramider och tallriksmodeller (fast 6-8 brödskivor om dagen är borttaget) samt förekommer som kostråd och rekommendationer från både myndigheter och företag och PK-media.

    Havsalger och metabol

    Det finns tydliga samband mellan industrins näringsstrippade fattigmanskost och fetma. Maten är inte längre lika näringsrik. Du måste äta mer för att kunna känna dej mätt. Mellanmålen har ökat ditt totala kaloriintag. Näringsbristen gör att ditt sug efter fika, mellanmål och småätande ökar och det ger tomma kalorier som du lägger på utan att tänka på det. Den processade maten är full av stimulerande smakämnen, kolhydrater, processat socker och raffinerat salt. Allt detta är beroendeframkallande vilket gör att du äter för mycket. Industrisockret, oavsett form och namn består bara av tomma kolhydrater utan några vitaminer och mineraler. Socker, fruktsocker och olika syntetiska sötningsmedel ingår i de flesta livsmedel som smakförstärkare och konserveringsmedel. Det gör att ditt blodsocker går i spinn och är en av orsakerna bakom sockersjuka. Vad kan du göra? Jo, ät havsalger. Havsalger reglerar blodsockernivån, sänker kolesterolhalten i blodet, motverkar blodtryckshöjning, binder tungmetaller, är fiberrikt och förbättrar tarmfunktionen, innehåller de essentiella EPA och DHA, har naturlig skyddsfaktor med antibakteriell verkan.

    Välja, förvara och använda havsalger

    Man kan köpa havsalger i hälsokostaffärer och i fler och fler livsmedelsaffärer. De förekommer oftast torkade och har obegränsad hållbarhet. En del havsalger säljs täckta med salt och bör först sköljas ordentligt. De flesta havsalger behöver blötläggas i omkring 5 minuter om de inte ska ingå i en gryta eller soppa. Endast en liten mängd havsalger bör användas för att krydda övriga ingredienser. Havsalger omfattar följande sorter: Arame säljs vanligtvis i finfördelad form och kan ångkokas, stekas eller ätas kall. Den används i japansk misosoppa. Dulse har en stark salt smak och blötläggs innan den tillagas. Kombu, en typ av brunalg, kan ätas rå eller kokt och ger en god buljong. Nori, rödalger som kokats, pressats och torkats till tunna ark, rostas vanligen och sveps runt små risbollar (sushi) i det japanska köket. Bör blötläggas före användning. Wakame bör blötläggas och befrias från mittnerven. Den kan kokas i soppor och grytor eller ätas rå i sallader.