swerlander.com

Alger, och produkter som man gör av alger, används alltså på otroligt många olika sätt. Men bland alla dess användningar finns det två som är viktigare än alla andra. Det är de två som botar eller förebygger två av våra stora och mest kusliga folksjukdomar: tungmetallförgiftning och struma. Jag kallar dem mest kusliga och otäcka, för att de drabbar barn och hindrar dem att utvecklas till starka och friska människor. Det hindrar dem att bli fullständiga och riktiga, så som de skulle ha blivit, om de inte drabbats av tungmetallförgiftning eller av jodbrist. Allra svårast skadade blir de, som drabbas under fosterstadiet. Redan när de föds, är livet kört för dem.

De blyförgiftade har svåra hjärtfel eller är vanskapade med missbildade ryggar eller harmynthet och liknande fel som är en börda för livet att dra på. De kommer inte att orka med skolan. Om de får leva tills de blir vuxna, kommer de ändå inte att kunna skaffa sig någon utbildning.

De som fått struma som foster, blir dvärgar eller döva och blir mycket svårt mentalt störda. I—-r, sa man förr, men det är inget trevligt ord, det är missbrukat och laddat med nedvärdering. Ser du några av dess kroppsligt och andligt missbildade, så tänk först av allt på, att ingen är så oskyldig till sitt tillstånd som just de. Skadan uppkom ju innan de ens var födda.

Förgiftningar av tungmetaller beror helt på miljön. Det finns två stora typer av områden, där de uppkommer i stor skala. Dels i gruv- och industriområden med mycket av dessa metaller i jorden eller i kol som förbränner i området. Dit hör t.ex. vissa industriområden i Polen, Ryssland och Kazakstan. Dels finner man dem i centrum av världens största städer, de som har många miljoner invånare. Med centrum menas då särskilt de de delar, som har den tunga trafiken och där det finns mycket sot från fabriker och från eldning i bostäder.

Det finns ett sätt att minska kroppens börda av bly och andra giftiga tunga metaller: att äta alger, färska eller torkade eller i form av algmjöl, pressat till tabletter eller inbakat i brödet eller andra rätter.

Struma drabbar omkring femhundra miljoner människor, men bara få i vårt land. Den förekommer bara i områden, där jorden är fattig på jod. Lägger man in de områdena på en världskarta, så finner man att de är desamma som har mycket höga berg: Himalaya, Karpaterna, Alperna, Pyreneerna, Klippiga bergen och Anderna. Där regnar det så mycket, att många ämnen som växter och djur behöver, har tvättats ur och runnit bort med vattnet. I sådana trakter är det vanligt med dvärgar, och varje by har sin ”byfåne” eller flera, det kan vara så vanligt med dövstumhet, att språket som ”talas” är ett teckenspråk, som talas med händerna.

Det finns ett sätt att tillföra så mycket jod som kroppen dagligen behöver. Det är att låta hela befolkningen och särskilt unga kvinnor i barnafödande åldrar få en liten mängd alger i sin dagliga föda.

Det finns en resurs. Det finns ett behov. Inget kan väl vara mer självklart än alla goda krafter enas om en stor ansträngning för att hjälpa de drabbade. Och framför allt för att hjälpa alla dem som ännu inte är drabbade, men som kommer att bli det, nästa år och nästa. De som kommer att födas och att leva åtminstone en kortare tid som missbildade, föraktade, utstötta, utan att någonsin få uppleva livets glädjeämnen

Så är det inte. Det är tvärtom. Till sådan bot används jordens alger  inte alls. De områden, där detta behövs, ligger aldrig vid havet. De ligger nästan alla i mycket fattiga länder, som inte har råd med någon ”onödig” import. De drabbade har säkert inte råd att köpa något ”onödigt”. De känner inte till alger och nyttan av att äta den. De vet troligen inte ens att de sjuka. Struma? Nja, de där symtomen har ju alla människor mer eller mindre. Så tror de, för så är det ju i deras område.

Det är stora problem. De kan lösas. Då behövs det först och främst att så många som möjligt känner till dem och önskar att vi enas om att göra något. Därför har jag skrivit detta. Därför tackar jag dig för att har velat läsa ända hit!

 

Det allra mesta av de alger som skördas, används till mat. I Kina vet man, att alger har ätits under 25 sekler! Men det har varit mycket små mängder. 1952 skördades 328 ton alger från stränder där de växte naturligt. Man importerade kanske upp till tusen gånger så mycket. Men den nya folkrepubliken ville att Kina självt skulle odla allt som behövdes och startade en enorm uppodling av alla stränder. Och nu skördar man alltså bortåt 15 miljoner ton per år. Dessa odlade alger ger alltså betydligt mer än man kunde få från dem som växte vilt. Det blir ändå inte mycket per kines, men stor partier skickas till områden med med mycket struma, dels till kalla områden, där det  inte finns så mycket grönsaker på vintern. Ska man koka grönsakssoppa, blir det riktigt gott, om man börjar med lite torkade alger. Men för de allra flesta som i dag äter alger är detta en alldeles ny vana. De har bara funnits några få år.

I Japan är det helt annorlunda. Alla japaner har ätit alger av alla de sorter i hundratals år. Det sägs, att en duktig husmor bör kunna laga ungefär femtio olika sorters rätter med alger. Det är också många olika arter som används. Särskilt omtyckta är rödalgerna, som är mycket dyrare än de bruna. Priserna på de alger som äts i Japan är fem gånger så höga som på de kinesiska.

Industrierna ta en liten men viktig del av världens alger. De betalar inte mycket  för råvaran, De alger som skördas i Japan ger minst femtio gånger mer än de som skördas i USA. Detta gäller råvarorna. I kemiska fabriker kan man sedan framställa olika varor som kan få mer eller mindre högt värde. De används till allt möjligt där man behöver en konsistens mellan fast och flytande. De ingår i schampo, tandkräm och andra krämer, i salvor och smink. De används mycket i livsmedel. Om man häller ett gram agar i en liter kokande vatten, så stelnar det hela, när det svalnar, så att man kan  skära det i skivor som sylta. Om man tillsätter lite karamellfärg och lite fruktsmak, kan man få en fin gelé att lägga ovanpå tårtor och bakelse.

Den här förmågan att stelna gör att agar och andra algämnen används i geleer, i hund- och kattmat och mycket annat. Om man kokar agar, så att den blir alldeles fri från bakterier, blandar i lite näringslösning och låter den stelna och kallna, så kan man sätta till ett  prov från någon sjuk eller något annat, som behöver undersökas. Då får man se hur mycket bakterier där finns och vilka. I varje land i hela världen måste man ha agar för sjukvården.

Ett annat sådant här ämne heter alginat. Det blandar man i färger, som ska användas när man trycker mönster på tyg. Annars skulle de bara smeta ihop i enda gråbrun smörja. Länder som Indien och Ryssland, med stor textilindustri, måste importera alginat.

Många hundägare och hästägare ger sina djur algmjöl för att de tycker att djuren blir friskare och får vackrare päls. Sådant är svårt att bevisa. En del trodde, att det bara var något som djurens ägare inbillade sig. Men för en tid sedan var det en fårägare som ville veta. Han klippte tio tofsar av ullen från får som hade fått alger med i sitt foder och lika  många från en sin grannes fårhjord, som bara fått vanligt foder. Så lämnades proverna till Institutet för Fiber- och Polymerteknik. De mätte hur starka håren var i ullen. När vi fick värdena på vad som kallas brottöjningsgräns, visade det sig, att ullen från får som fått algmjöl med i sitt foder hade mer än 20% starkare fibrer.

I de flesta länder ger man husdjuren antibiotika. Det är medicin mot bakterier. Och det ger man i stora mängder, fast djuren inte är sjuka. För annars blir de det, tror man. I Sverige är det förbjudet att göra så. Risken är att medicinerna kan förlora sin verkan, så att de inte kan hjälpa, när det verkligen behövs. Men inom EU gäller, att alla ska kunna konkurrera på lika villkor. Därför måste antingen Sverige ge upp sin politik, som vi anser är alldeles nödvändig, eller också måste vi kunna visa att det går lika bra utan antibiotika. I så fall måste de andra länderna i EU ändra sig och ta samma lagar som Sverige. Därför pågår just nu flera undersökningar för att få veta om våra djur klarar sig lika bra utan de farliga ämnena ifall de får lite alger istället.

Den som borrar efter olja på havsbotten kan trycka ner alginat i borrhålet, så flyter grus och stenar upp och det går lättare att borra vidare.

Där en skogsbrand närmar sig sprutar man träden, inte med vatten utan med en lösning av alginat. För vatten skakar träden bara av sig eller också dunstar det bort i dessa heta och torra tider, när bränder är som farligast. Men alginatlösningen brer ur sig över hela ytan på alla kvistar, löv och barr och stannar där och håller så mycket vatten kvar, att elden inte kan få fäste.

Visste du, att en tredjedel av alla människor på jorden har mask i magen? De flesta av dem kommer aldrig att få se en läkare mellan vaggan och graven. Det spelar inte så stor roll, för de  skulle ändå inta ha råd att betala honom eller för någon medicin de borde ha. Därför är det väldigt bra om de känner till att en del speciella alger är utmärkta maskmedel. Att äta alger skyddar också mot en del  former av cancer. Det finns många fler användningar av alger, men konsten att vara långtråkig är att säga allt.

Om livet började när jorden fick hav och atmosfär och ett ozonskikt till skydd mot solens ultravioletta strålning, och om vi jämför denna tid med ett dygn; då har människan funnits i tio minuter och varit jordbrukande i två sekunder.

Sedan dess har vi hunnit åstadkomma en hel del och det är egentligen bara havet som står kvar någorlunda oskadat. Därmed inte sagt att havet inte skulle ha förändrats under årsmiljonerna. När det först lade sig till ro i jordens svalnande svackor var det ju sötvatten. Sedan har salthalten efter hand stigit till nuvärdet 30-34 promille. Alla salterna har inte ökat i samma takt som koksaltet. Urhavet höll relativt sett mycket mer kalium och mycket mindre magnesium än nutidens hav.

Detsamma gör människans blodvätska. En fascinerande teori påpekar, att jämförelsetalen (blodvätskan har nästan dubbelt så mycket kalium, men bara sjuttondel så mycket magnesium  som nutida havsvatten) visar att blodserum har exakt samma proportioner som havsvattnet hade när de första ryggradsdjuren lämnade havet och gick upp på land. Vårt blod är rätt och slätt ett fossilt havsvatten -vårt fostervatten likaså!

Bevisbart eller inte, säkert är att vårt blod är en fruktansvärt konservativ vätska, som inte tillåter några förändringar i salthalt eller andra värden.

Alla grundämnen finns i havet utom de tyngsta, obeständiga. Algerna är därför rika på åtskilliga ämnen som kan saknas i landväxterna. Jod och selen är sådana ämnen som människokroppen behöver. Men hur är det med landväxterna? I stort sett är det ju genom dem du skall få ”allt det du till livets uppehälle behöver”.

Det skrivs ibland i tidningarna att algerna ska rädda mänskligheten från svält. Vi vet ju alla, att jordens befolkning växer väldigt fort. Vi vet alla, som ser TV, att det redan nu finns väldigt, väldigt många som svälter. Det kommer att bli ännu fler. Allt som kan göras måste göras. Det första man måste göra är att ta reda på vad man talar om.

De som tror, att alger är framtidens föda, utgår från att halva produktionen på jordklotet sker i haven. Vi ser inte mycket av den, men havens yta är dubbelt så stor som landytan. Och i haven kan växterna växa så djupt som ljuset når, det är bortåt hundra meter. På ett fält med vete, ris eller potatis är det mindre än en meter över marken som växterna kan bilda näring.

Men plankton i havet är så otroligt små, att silar som släpper igenom vatten, släpper också igenom de små cellerna av växtplankton. Vi människor kommer inte åt dem. De enda som kan samla in dem genom att sila vatten är musslor, räkor och andra kräftdjur och en del små fiskar. Det enda lönsamma sättet att skörda på öppna havet är att fånga fisk. Då går mycket näring förlorad. Vill du veta hur effektivt det är att samla plankton genom fisk, får du tänka så här: ett ton växtplankton ger 100 kg små kräftdjur. De ger 10 kg fiskyngel och småfisk. I nästa steg av näringspyramiden blir det ett kilo fisk av den storleken som kan hamna i grytan. Väljer du tonfisk, svärdfisk eller någon annan från toppen av näringspyramiden, blir det bara ett hekto på din tallrik. Är då havet effektivt eller ej? Hur många kilo mat och godis äter du på ett år? Om du ökade i vikt med en tiondel av vad du ätet, hur mycket skulle du då lägga på dig på ett år?

När vi talar om jordens resurs av alger, menar vi bara de fastsittande. Men även av dem är det bara en liten del som kan användas. För att kunna skördas måste de  vara stora. Det skall helst bara vara en enda sort där man tar dem, men på massor av stränder växer en otrolig blandning av en massa arter som är så olika, att de inte kan användas  samtidigt. Många kuster är så branta och så stormiga, att man sällan eller aldrig kommer åt att skörda dem.

Kokning

Skölj väl och sjud försiktigt i saltat vatten cirka 25 minuter, som du gör med potatis, tills den är mjuk, vilket innebär att cellväggarna har sprängts. Denna mellanprodukt kan du också förvara rätt länge i kylskåpet för att använda lite då och då.

Sauterad knöltång

Värm matolja i stekpanna, rätt rikligt, men absolut inte för hett. Slå rejält med soja, blanda den med oljan och stek den kokta tången ett  par minuter på var sida. Oljan skvätter lätt, knölarna kan skjuta i väg riktiga små skott om oljan blir för het. Använd förkläde och akta skorna! Tag upp en provbit och smaka: är den tillräckligt salt? Krydda efter behag. Låt oljan rinna av på hushållspapper och servera antingen som entrérätt eller som en grönsak till huvudrätten.

Paleo algmarinad

Samma mellanprodukt som du sauterade, kan du använda på lika många olika sätt som kokt potatis. Marinera en del av partiet i olja, vinäger, lök och vitlök. Krydda rikligt. Låt marinaden stå kallt och övertäckt över natten, sedan håller den sig givetvis länge. Du kan åstadkomma en hållbar halvkonserv genom att ta tången direkt ur koket och göra marinaden i nyskållade glasburkar med skruvlock.

Fisk- och tångsoppa

Det ojämförligt billigaste man kan göra i gastronomisk lyxklass får man, om man kan köpa eller få ett par laxskrov och ett bamsestort torskhuvud av fiskhandlaren. Tag bort gälarna och koka resten i så snålt vatten, att de måste vändas i halvtid (5 min.). Spar buljongen! Ta fram husets största skärbräda, en stor skål för fiskrenset och en mindre för köttet. Skilj sedan muskler och fett från ben och ögon. På laxen, börja med att ta bort fjällen. Det hela tar minst en halvtimme, men sedan har du också mat för flera mål: fiskstuvning, fiskmajonäs på smörgåsen och framför allt fisksoppa med tång- eller tångsoppa med fisk. Gul lök. En lök rivs fint på rivjärn och steks lätt i olja tillsammans med vitlök, två klyftor, pressade. Buljongen, knappt en liter kokas upp med löken. Har du fått för litet fiskspad, så fyll på med fiskbuljong på tärning. Gröna ärtor, en burk. Kokt knöltång, grundreceptet ovan. Skärs lämpligen i mindre bitar, 2-3 cm eller något mer. Den rensade fisken till lagom proportion. Kokt potatis, en eller två i tjocka skivor (särskilt om du vill dryga ut det lite grann). 1/2 tesked timjan. 1 tesked gurkmeja. 1 dl vitt vin, enklaste matlagningsvin (Kan givetvis utelämnas). Det var allt. Om du vill, kan du naturligtvis avreda med en matsked mjöl och om du inte bantar, kan du ösa på med vispgrädde eller créme fraiche som du behagar.

Knöltång växer på klippor och stenar längs hela svenska västkusten, inte där havet ligger på som allra hårdast, men inte heller inne i  lugna vikar eller på skyddade ställen på insidan av öarna. Rikligt finner man den bara i Bohuslän och norra Halland. Fästena sitter på ett djup av en kvarts till en halv meter. Den har kraftiga flytblåsor, som sitter ensamma och som lyfter upp huvudstam och grenar till vattenytan. Ofta sticker de yttersta skotten rakt upp i luften till skillnad från blåstång och sågtång, som har mindre mittnerv och flytblåsorna sittande två och två. Unga toppar är gula, årsskotten gulgröna, äldre skott blågröna. Samla bara de färskaste skotten, ca 15-20 cm från toppen av huvudstam eller sidogren. De bör vara fria från påväxter som mossdjur och hydroider eller små tofsar av andra alger. Är de övervuxna, så är vattnet förorenat av övergödning, sök en bättre lokal!

Ryck inte loss knöltången med dess fäste, utan lämna minst 15 cm, men helst allt utan de 15-20 cm i toppen, som du verkligen vill ha till din matlagning. Tångruskan är 5-10 år gammal, fästet kanske de mångdubbla. Finns bara baspartiet kvar, så växer den nästa år, annars kan man få väta åratal på nya plantor. Skattar du bara topparna, så återhämtar sig  beståndet häpnadsväckande snabbt.

Det är lätt att se hur gammal en planta är. Första blåsan kommer, när ett skott är tre år, sedan kommer en ny flytblåsa per år. Men det finns en annan sorts blåsor också. Från mitten av mars, men särskilt i april och maj blir tångruskorna översållade av små runda sporbildande blåsor. Samla inte under den tiden! Dels bildar plantorna ett kraftigt slem, dels sjunker näringsvärdet kraftigt, särskilt proteinhalten. Äggviteämnena behövs vid sporbildningen och försvinner med dem ut i havsvattnet.

Skaka av alla snäckor innan du stoppar tången i plastkassen, och häll  så av det vatten som samlas i botten. Hemkommen tar du fram största skärbrädan och en renskniv, skär bort allt under första eller andra flytblåsan från toppen och allt som inte ser fräscht ut. Rensa bort absolut alla påväxter. Fyll en potatiskastrull eller en ännu större gryta med det du vill koka. Färsk tång kan stå i kylskåpet en vecka (eller en månad), den mörknar då, men är lika fin, bara där inte finns snäckor eller andra djur som kan ruttna, för då stinker den efter tre dagar.

Om det inte finns någon knöltång där man vill samla, kan man pröva med blåstång eller sågtång. Av blåstången är det väldigt lite man kan använda, vanligen bara den lilla biten ovanför översta blåsparet. Av sågtång kan man ta mer, toppen så långt den är mjuk och fin och inte har några påväxter, varken växter eller djur. På litet djupare vatten finner man våra största arter, bladtång och fingertång. Dem kan man strimla och koka litet längre. Men se upp! Här är det topparna, som är gamla och dåliga. Det är längst ner, nära fästet som de är färskast och fria från påväxter.

Detta handlar inte om alger, men om varför vi behöver dem. Alla gröna växter på land och i vatten kan bilda näring. De gör det genom att knyta ihop koldioxid och vatten med hjälp av energi från solen. ”Av luft och vatten är du kommen, luft och vatten skall du åter bli”, skulle en kemist kunna säga. Av luft och vatten gör de socker. Men alla djuren älskar socker, från myror till björnar. Och du med. Därför byggde de om sockret. Om växten tar 200 av de allra minsta bitarna socker som finns och hänger ihop dem, så blir det stärkelse. Du har käkat massor av stärkelse, för det är vad bröd mest består av och potatis och ris och pasta. I magen kan vi göra om den till socker igen. Om växten i stället fogar ihop 2000 sockermolekyler, då blir det cellulosa, som finns i trä och ved, i bomull och kål.

Bruna och röda alger gör nästan likadant. Men inte riktigt, för de använder en annan del av ljuset. Därför blir det inte socker utan något som liknar. Och då kan det inte heller bli stärkelse och cellulosa utan blir agar och alginat och något som kallas carragen. Och de kan inte spjälkas i tarmen.

Den lilla men viktiga skillnaden gör också, att de kan binda tungmetaller.

Tungmetaller kallas en del ämnen som är giftiga om man  får i sig för mycket. De viktigaste är bly, arsenik, kvicksilver och kadmium. De är farliga för alla människor, för de går dåligt eller inte alls ut med urin och avföring. Då kan det samlas mer och mer i kroppen. De är ännu farligare för barn, så länge de växer och så länge som hjärnan skall utvecklas. De är allra farligast för ofödda barn. De kan få skador på skelettet och mycket annat. Läkarna är fantastiska på att rätta till medfödda missbildningar, men de vågar inte operera barn med hjärtfel. Och det är bland de vanligaste felen.

Vi får ta det här noga, för det är så nytt, att många vet inte om det. Förr trodde man, att barn blev förgiftade av bly när de satt och sög på bitar av rappning, som föll ner i dåligt skötta hus. Då fick de i sig bly från blyvitt, som finns i målarfärgen. Nu vet man att det räcker att ett fönster är målat med blyvitt, så kan barnen bli sjuka av ett fint pulver som bildas, när fönstret nöter mot karmen. Barn som växte upp på gator med  mycket trafik, blev ofta blyförgiftade, för bensin kan ha bly som kommer ut med avgaserna. I Amerika beräknar man att flera hundra tusen barn är skadade av bly, att de har svårare att lära och att uppföra sig som man skall.

I Polen finns ett område med många gruvor och fabriker, som kallas för Dödens triangel. Där är så mycket tungmetaller i jorden att allt som odlas är förgiftat. Många barn dör redan första året och folk lever inte så länge som på andra håll. För några år sedan gav man samma prov i en viss klass i polska skolor. De som bodde i Dödens triangel hade klart sämre resultat än vad alla andra hade.

De är kanske inte dummare, men de kan inte höra på lång stund i sänder. De tröttnar och börjar leka eller slöa eller busa. Sånt kan ju hända vem som helst någon gång, men här gäller det nästan alla och alltid.

I USA ville de som ansvarar för folks hälsa, att man skulle undersöka alla barn, hur mycket bly de har i kroppen. Men det kostar för mycket. Jag tycker, att man borde undersöka några få, på varje skola dem som är mest stökiga och oroliga och som inte kan följa med. Om de eller några av dem har mer bly i blodet än andra barn, ja då vet man ju varför de är klassbusar och då kan man göra något åt det.

För det finns ett sätt att bli av med bly i kroppen eller åtminstone minska på mängden. Och det är att äta tång eller tångmjöl (algtabletter). Då binds det bly som finns i tarmen och de andra tungmetallarna vid alginatet, så att det inte kan komma in i blodet. Om man nu vet att alginat inte kan tas upp i blodet utan stannar i tarmen till dess innehåll hamnar i toan, då tänker man, att det bara är tarmen som kan rensas, inte hela kroppen. Men det kan det.

För om det sitter små, små mängder av bly i nerverna eller i hjärnan och stör dem, då lossnar varje dag en hundradel eller kanske ännu mindre och följer med blodet ett  slag. Sedan sätter den sig fast någon annanstans och stör där. Men bara om den inte blivit  infångad under dagen och förd ut ur kroppen. Men hur ska blodet komma ut i tarmen för att bli renat?

Om du har kommit upp i de högre klasserna, har du fått lära dig om stora och lilla kretsloppet och om hur en del av blodet tränger ut mellan cellerna och sedan samlas upp igen i lymfkärl och hälls tillbaka i blodet nära hjärtat. Men jag är inte säker på att ni har talat om att blodet kretsar på ett tredje sätt. Fast du vet det ändå: Varje dag bildar vi en massa spott och magsaft och galla och bukspott och tarmsaft. Var kommer vattnet ifrån till alla de vätskorna? Jo, från blodet, så klart. Hos en vuxen man bildas varje dygn 8,2 liter sådana vätskor. Av dem sugs 8 liter tillbaka in i blodet. Det är så vi  får in näring i kroppen.

Finns det bly i blodet, så följer det med ut i tarmen och sedan tillbaka in i blodet igen. Men har man  ätit färsk tång eller torkad (men uppblött) eller algtabletter, då blir man av med dessa otäcka gifter. Inte alla, bara en liten, liten del. Man får hålla på ett tag. Men på två månader ska man kunna bli av med åtminstone hälften av vad kroppen gick och bar på.

Hur ska man göra om man vill samla och laga själv om man bor vid havet?

Jag nämnde alger som hälsokost. Du kanske inte bryr dig om att käka hälsokost. Du mår ju bra ändå, hoppas jag. Men där finns faktiskt ett par saker du borde ha reda på.

Många sorters tång är rika på vitaminer och spårelement och andra nyttigheter, som finns i många sorters hälsokost.

Det finns hundratals hälsopreparat, som säljs för att någon tycker att något speciellt är bra. Det finns två råd som sammanfattar vad vetenskap och medicinsk forskning har som ofta  visat sig är viktigast för vår hälsa: en fiberrik kost och en fettbalanserad kost. Att man ska käka fiber, låter ju lite konstigt. Men det är inte träflis, kokosnötskal eller nylonskjortor som menas, inget som som  har med trä- eller textilfibrer att göra. Vi har ett särskilt ord, kostfiber. Med det menas sådant som finns i maten och som kommer från växter, men som vi ändå inte kan smälta. T.ex. kli och fröskal, sådant  som ofta ligger i och på hälsolimpor. Ett bättre ord är att spjälka maten, för då hörs det vad som gäller att dela den kemiskt i så små delar att de kan passera genom tarmväggen och tas upp i blodet. Den delen av maten kallas näring. Om nu kostfibrer inte ger någon näring, så kunde vi lika gärna vara utan dem, kan man tycka. Men så är det inte, utan precis  tvärtom. De binder vatten, så man slipper förstoppning. På fibrerna sätter sig små bakterier, som hjälper till att spjälka maten. De ger god hjälp till vad kroppen själv gör i tarmarna. Dessutom kan de något som vi människor inte klarar utan dem: de kan spjälka cellulosa, så att den också så småningom kan bli socker. Tack vare dem får vi i oss också den näring som finns i t. ex. sallad och andra grönsaker som vi äter färska.

Det här är mycket viktigt. Man har länge vetat att vi i västerlandet har mycket mer mag- och tarmsjukdomar än de mycket fattiga folken i tropikerna. De är fria från ”välfärdssjukdomar”. De har mycket mer kostfiber i sin föda. Vi skulle kunna minska på sjukdom och för tidig död i Sverige, om vi kunde få folk att äta mer kostfiber. Redan 1983 förkunnade livsmedelsverkets expertgrupp att svenska folket måste fördubbla sitt kostfiberintag före sekelskiftet. Riksdagen beslöt, att så måste det bli (men gav inga pengar). Vad som hänt sedan dess är framför allt att det har tryckts många nya undersökningar, som visar, att kostfibrerna är ännu viktigare än man den gången hade säkra bevis för. Och att man också i praktiken måste kunna skilja på två sorters kostfiber, olösliga och lösliga.

Därmed är vi tillbaka hos algerna. De bilar geleiga ämnen som är både mjuka och starka, böjliga och hållfasta. Hit hör agar, alginat, carragen och en lång rad andra, som tillsammans kalla alggeler (phycocolloider). De är just sådana kostfibrer och de tillhör den sorten som vi får minst av, de vattenlösliga. De har ”gynnsam effekt på blodsockerhalten  och insulinsvaret efter en måltid och kan även sänka blodets kolesterolmängd”, skriver Nationalencyklopedin som är bra på långa ord. Det betyder att de kan hindra att man får sockersjuka och sjukdomar i hjärtat och ådrorna, och om man får dem, bota eller mildra. Ett par algtabletter eller en munsbit alg före var måltid är enklaste sättet att få mer av såna fibrer som vi inte har nog av.

Så nog är algerna nyttiga, alltid. Men det räcker inte med detta. De kan också binda tungmetaller. Och den egenskapen är de alldeles ensamma om.

 

”Giftalgerna” däremot är inga alger alls. I varje fall inte de vanligaste. De är inte ens växter. Förr kallades de ”blågröna alger”. Men nu kallas de blågröna bakterier eller med ett fint ord. cyanobakterier. Liksom baciller, spiriller och coccer har de ingen cellkärna och inga kromosomer, så som både växter och djur har det i varenda cell. Det lustiga är alltså, att alla alger, alla andra växter och alla djur, du med, är närmare släkt med varandra än med bakterier och blågröna giftalger. På västkusten kan det dyka upp en annan alg i planktonet. Den tillhör en mycket speciell grupp av flagellater och borde vara alldeles ofarlig för människan, för vi äter ju inte så små saker. Men det gör blåmussslorna. De silar havsvatten och lever på mikroskopiska alger. Får de i sig sådana som är giftiga så kan musslorna samla på sig riktigt mycket gift. Det är därför vi har planktonkontroller och sänder ut varningar för att äta musslor när där är flagellatblomning av den giftiga sorten.

När vi talar om vad som inte är alger, får vi inte glömma den hala mattan på våra västkustklippor. En välslipad klippa, som är fuktig, är hal redan den. Men de som vetter ut mot vågorna, så att de alltid är fuktiga, de blir dessutom täckta av en liten matta eller päls av växter som är så små, att man inte kan se trådarna en och en. Och då blir de ruskigt hala. Tar man ett steg för långt ut, så halkar fötterna i väg, man dimper på ändan och åker direkt ut i havet. Eller kanske indirekt. Först kanar man över ett bälte av havstulpaner, som inte alls är så gulliga som det låter. Det är som att åka rutschbana över ett rivjärn. Den som ristat upp låren och rumpan på längden kommer att hata alger för resten av sitt liv. Det är bara det att den blågröna mattan består inte av alger.  Det är cyanobakterier igen. Det snällaste man kan säga om dem är att i mikroskop är de  riktigt vackra.

För att nu inte utmåla de blågröna bakterierna som mänsklighetens fiende nr 1, bör jag väl tillägga, att det bara är några få som bär sig illa åt.  Och det är en mycket stor grupp, med mycket vid utbredning. På klippor vid havet, som har överhäng, kan man ibland få se spindelvävstunna violetta draperier  av en cyanobakterier som heter Spirulina. Den tillhör alltså samma släkte som de berömda cyanobakterierna som livnärde aztekerna kring en sjö mitt i öknen. Spirulina, den berömda hälsokostbakterien hör alltså till samma organismgrupp som en del av våra giftbakterier, men den blir ju inte giftig för det. En potatis, som legat ljust och blivit grön är mycket farligare.

Vid insjöar och i Östersjön kan det hända, att strandstenarna är täckta av en gul hinna, som också den är en smula hal. Den består i så fall av en vanlig bakterie. Precis som den gula hinnan du kan få på tänderna, om du slarvar med tandborstningen.

Nu är det väl ingen riksolycka om inte alla människor vet precis vad som är alger och vad som inte är det. För de flesta av oss spelar det ingen roll. Men för dem som säljer algtabletter som hälsokost är det en katastrof. Var gång Aktuellt och Rapport och tidningarna varnar för giftalger, så går försäljningen ner. Det är som man skulle sluta äta torsk för det kunde vara någon smitta i nötköttet.

Alla människor anser givetvis att de vet vad alger är. Men det gör de visst inte. I varje fall inte om man ska döma efter vad som skrivs och sägs i tidningar och TV, när de skrämmer upp folk för giftalger. Låt oss därför ta  det från början. De flesta växterna i havet är alger. Hit hör alla de stora bruna tångarterna, och de andra stora och små växter som sitter fast på klipporna. De indelas efter färgerna och hör nästan utan undantag till de stora grupperna grönalger, brunalger och rödalger. (Inga alger har rot, stjälk och blad med kärlsträngar emellan, som leder vatten och näring från en del av växten till en annan. De kallas därför bålväxter.)

Till algerna hör också mängder av små encelliga växter som lever som planktorn, dvs svävar fritt i vattnet. De är så små, att man inte kan se dem med blotta ögat. Men blir de bara tillräckligt många, så syns de ändå, men på ett annat sätts för då blir vattnet inte längre klart utan färgat, vanligen grönfärgat. Då säger man att vattnet är planktonrikt. Och är där så kraftig färgning, att man bara kan se en liten bit ner i vattnet, då talar man om planktonblomning. Då är det ofta en miljon celler i varje liter vatten eller ännu mer. Den mest kända gruppen är kiselalger.

Bland grön-, brun- och rödalgerna är det bara några få som kan leva på sandbottnar och lerbottnar, men på sådana mjuka bottnar är det vanligt med växter som har rot, stjälk eller blad. (S.k. kärlväxter) t.ex. bandtång och hårnate. De liknar gräs och är mer eller mindre släkt med gräs. De är alltså blomväxter, medan algerna är sporväxter och aldrig har några blommor. När det är ”planktonblomning”, menar man att det vattnet som ”blommar”.

I floder och sjöar finns det mycket mer blomväxter än i havet och mycket mindre alger bland de fastsittande stora växterna. Men tittar vi i mikroskop på det osynliga gröna, som svävar fritt i vattnet, så är det här liksom i havet en mängd olika algarter.

Den som klättrar på en trädstam, som står skuggigt och fuktigt, kan fördärva både byxor och skjorta om han kanar ner och där det är gott om trädgröna. Det är också en alg. I mikroskopet ser man små gröna kulor med kraftiga skal. Det finns alger i jorden, alger i luften. Ibland kan snön färgas grön eller röd.

Sammanfattningsvis kan man säga, att med alger menas ett antal  primitiva växtgrupper, som inte är särskilt nära släkt inbördes, som lever i vatten eller fuktighet och som alla är bålväxter.