– Jojomän, det borde de. Men ser vi globalt på problemet, så borde allt som skördas gå till bekämpa tre av mänsklighetens gissel. Jag sa, att vi inte har någon större vitaminbrist att tala om i Sverige. Men ute i världen finns den, må du tro. A-vitaminbrist är så allvarligt att jorden runt finns det 300.000 barn som varje år blir blinda för att det inte finns nog med A-vitaminer i deras föda. De flesta dör. Och algerna är fulla av A-vitamin. Sen finns det 200 miljoner människor som lider av endemisk struma.

– Farfar, vad är det?

– Endemisk betyder, att den är knuten till vissa områden. Och struma är en sjukdom i  sköldkörteln på halsen. Den svullnar och de sjuka blir magra och nervösa. När man sätter ihop de två orden till endemisk struma, då betyder det att de som har den har den på grund av jodbrist i området där de bor.

– De kan dom ju inte rå för.

– Absolut inte.

– Kan man säja att vi rår för det, jag menar samhället, de som är vuxna och vet och kunde ha sett till att de fick fick tillräckligt med jod?

– Ja det kan man. Det finns ingen sjukdom som det vore så lätt att utrota från jordens yta som endemisk struma. Det är bara att se till att alla får tillräckligt med jod. Ändå  är det 200 miljoner som har den, mer eller mindre.

– Men det är ju inte klokt. Varför gör ingen något?

Å jo, en del har gjort rätt mycket. I Sverige har vi länge haft lag på att allt bordssalt ska vara tillsatt med en lagom mängd jod. Men det finns många folk som aldrig nånsin saltar maten. Det finns många folkgrupper som är så fattiga, att om jodat salt koster ett par öron mer per kilo, så köper de det billigaste.

– Då kan ju staten betala mellanskillnaden så att jodsaltet blir billigare.

– Sånt har man försökt. Och där det inte går att få in jod genom födan, har man sprutat in en droppe olja med jod under huden på alla man har kunnat locka till läkarmottagning eller på alla skolbarn. Den varar ett par månader.

– Jag har begripit för länge sen vart du vill komma. Det finns en massa jod i algerna och du vill att alla människor ska äta alger. Åtminstone om de lever på såna där jodfattiga ställen.

– Bingo!

– OK. Du har löst problemet. Alla människor ska äta alger.

– Javisst, kan du det. Man skall vara snäll mot havet, vi kommer därifrån.

– Varför klär vissa krabbor ut sej?

– För att skydda sej mot de som vill ät upp dem sätter krabborna på sej alger och då får de som vill äta upp dem svårare att hitta dem.

– Har sjöstjärnor ögon?

– Ja, längst ut på varje tentakel finns ett öga. Skulle exempelvis en krabba knippsa av en tentakel på sjöstjärnan så växer det ut en ny. Praktiskt va!

– I ett försök på 50-talet hade forskarna blandat radioaktivt strontium i maten för en grupp katter under en hel månad. Det är ett ämne som inte sätter sig i nerverna utan i skelettet. Det var så att efter världskriget och de första atombomberna gjorde USA och Sovjetunionen och Frankrike en massa provsprängningar. Då kom det ut strontium i luften. Först visste man inte hur farligt det var. Så upptäckte man att vi alla fick i oss små mängder och att de stannade i kroppen för att de satte sig i skelettet. Och så upptäckte man att man kan få cancer, när det sitter strontium någonstans och bombarderar cellerna runt omkring med radioaktiv strålning. Då blev alla mycket rädda. Det gjordes en massa forskning och till slut fick man igenom ett förbud mot provsprängningar vid markytan. Men det var katterna jag skulle berätta om. Man delade upp dem i tre grupper. En fick alginat i maten samtidigt som den fick strontium. Den andra gruppen fick strontium först och alginat sedan under ett par veckor efteråt. Den tredje gruppen fick inget alginat alls, bara strontium. Sen avlivade de katterna, tog ut lårbenen och klöv dem på längden. Så la man dem på fotografiska  plåtar som var inlagda i svart papper. Strålningen från benen gick rakt igenom papperet  som röntgenstrålar gör och så gjorde benen sina egna bilder på plåtarna. Det blev alldeles svart, där det setat strontium och strålat. När man framkallade dem, kunde man nätt och jämt se konturen av benen från de katter som fått alginat samtidigt med strontiumet. Då hade kropparna knappast tagit upp något alls. De som fått strontium först och alginat sedan, hade färgat plåtarna svarta, där benet legat, men inte alls så mycket som de som inte fått något alginat alls.

– Va otäckt. Måste dom döda alla katterna bara för att få veta det?

– Ja, man brydde sig inte mycket förr i världen. Det här var för sextio år sedan. Då tänkte man bara på att man kanske kunde få cancer. Man tyckte att all forskning som var till för att förhindra det var motiverad. Numera får man inte göra försök med djur utan att först få tillstånd av en kommitté, som avgör om försöket är tillräckligt viktigt, om man måste göra det på djur och om man sett till att de inte är plågsamma. Men man kan resonera så här också. Det räcker inte att veta, att alger binder tungmetaller  på kemisk väg. Man måste också kunna bevisa, att de skyddar oss mot såna ämnen, inte bara om vi äter alger samtidigt utan också, att de kan minska mängden vi fått i oss, om vi äter alginat i efterhand. Den gången för sextio år sedan, visste man bara att samerna fick i sig stora mängder strontium som kom från sovjetiska provsprängningar på Novaja Semlja i Norra Ishavet och som sedan föll ner över våra fjäll. Där togs de upp av renlaver och hamnade i renköttet. Nu vet vi, att problemet gäller alla tungmetaller och att miljontals människor jorden runt som lider av för höga doser av dem. Det senaste hotet beträffande strontium är kärnkraftsolyckan i Japan, där strontiumet via vattnet  och luften kan färdas jorden runt.

– Det blir lättare att rulla dem i cocos.

– Här får du receptet på de chokladbollar vi gjorde tillsammans idag:

100 g smör, 1 dl socker, 1 msk vaniljsocker, 3 msk kakao, 2 dl havregryn, 1 dl havrekli, 3 msk rapsolja och en liten bit ascophyllum nodosum från Rörö.

– Bon appetit!