Tungmetaller och marin vegetation 2

Brist på mangan leder till minskad fotosyntes. Kritiska koncentrationen ligger vid 10-8M för en marin art av Cryptomones (en brunalg). Mangan är mycket svårlösligt i havsvatten och ute i oceanerna där partikelbundet mangan har sedimenterat ut ur den eufotiska zonen kan mangan eventuellt vara ett tillväxtreglerande ämne. Koppar. Alger är mycket känsliga för koppar. För låga halter minskar deras fotosyntes och förhöjda (men fortfarande låga) halter har toxisk effekt. Som exempel kan nämnas att Chlorella (en grönalg) visar onormal växt om koncentrationen går under 10-7M, medan C. vulgaris blir förgiftad redan vid koncentrationer på 10-7M. På grund av kopparens starka giftighet har vissa kopparföreningar blivit flitigt använda algicider (=medel mot alger). Förr användes koppar i anti-foulingfärger för båtar. I dag tillsätter man kopparsulfat i reningsverken för att förhindra algblomningar som annars skulle sätta igen reningsfiltren. Kopparen tillsätts bara i början av en algblomning och i sådan mängd att halten i vattnet blir 1 ppm. Kontinuerlig tillförsel av koppar slår ut de större algerna men tycks gynna de mindre. En del akvarister lägger ett kopparmynt i akvariet för att ta död på besvärande planktonblomning. Zink. Zink anrikas kraftigt i såväl planktonalger som benthiska alger. Koncentrationsfaktorer så höga som 19.000 har rapporterats för planktonalger. Molybden. Molybden behövs för att växterna skall kunna ta upp kväve från nitrat (No3) och genom kvävefixering (N2). Det har visat sig vara ett begränsande ämne för algväxten. De ämnen (Fe, Cu, Mn, Zn, Mo) som behandlas här är de tungmetaller man idag tror att samtliga marina alger ovillkorligen måste ha för normal tillväxt. Ämnen behövs i mycket små mängder och algernas tolerans för dom är mycket snäva, varför små haltförändringar av dessa ämnen i havet kan leda till förändringar i algfloran. Chelateringsämnen kan göra tungmetallerna otillgängliga för algerna.