En behandling mot strontium deposition i skelettet förutsätter alltså en regelbunden alginattillförsel under åtminstone ett par månader. Bör ske under läkarkontroll för man behöver antagligen tillskott av kalcium och koppar och möjligen järn i födan under kureringen.
I normalfallet vill man skydda sig mot upptagning av tungmetaller och där är situationen en helt annan. Tar man alger i en eller annan form till en måltid, eller kanske ännu hellre före den, blir bindningen av eventuella tungmetaller i födan mycket hög, kanske till och med så hög att man bör lägga in en algfri dag då och då. Denna skillnad mellan en nära hundraprocentig bindning av vad som finns i tarmkanalen och en kanske knappt enprocentig bindning av vad som finns i skelettet är därmed förklarad. I förra fallet kommer alginaterna i kontakt med alla molekylerna, i det andra fallet, eftersom alginaterna aldrig kommer in i blodet och ut i kroppen, kan de bara ta hand om den lilla fraktion som lossnar och som råkar komma ut i tarmen.
Är det viktigt i vilken form man får algerna? Nej, inte alls! Det verksamma ämnet alginat, är det vanligaste ämnet. Det utgör åtminstone en fjärdedel av torrsubstansen hos knöltång och en tredjedel hos fingertång, de båda vanligaste råvarorna till tångmjöl. Det påverkas inte av kokning, stekning, bakning som till exempel vissa vitaminer. Den tungmetallbindande effekten är alltså densamma oavsett om man själv plockar färska alger eller blöter upp torkade eller bakar bröd med algmjöl i eller äter algtabletter pressade av tångmjöl. Dessutom finns en fabriksprodukt, renframställt alginat, som alltså är mer koncentrerat. I medicinska sammanhang används alginater, bland annat för att med oxalsyra och saltsyra kunna spjälka till jättemolekyler, till en storlek där effekten blir maximal.