Algkocken. Alger.

Alger är nyttiga för oss. De är rika på vitaminer, mineraler och fibrer, innehåller fleromättade fettsyror och protein av god kvalité. Samtidigt är de energifattiga. En del arter kan binda tungmetaller och vissa brunalger prövas framgångsrikt mot olika sjukdomstillstånd. Framförallt är alger en god mineralkälla. Det blir allt viktigare att tänka mineraltillförseln i takt med att åkerjordarna lakas ur. Viktiga mineralämnen försvinner ut i grundvattnet och kan inte ersättas med konstgödsel. Så småningom uppstår en mineralbrist i marken som direkt påverkar den föda vi får från landväxter och djur. I havet däremot är mineralhalten konstant. Alger innehåller en icke föraktlig mängd selen. Selen som du kan få naturligt. Tittar man på analyser av mineralinnehåll i alger ser listorna imponerande ut. Hur mycket mineraler och vitaminer vi tar upp ur vanliga grönsaker reflekterar man inte så mycket över. Men alger är nytt och ovanligt i Norden och därför vill man ha säkra bevis. I bortre Asien, där befolkningen äter mängder av alger, grubblar man inte över mineralernas tillgänglighet. Alger har god proteinkvalitet. Purpurtång (nori) innehåller upp till 35 procent protein av bra kvalitet. Brunalg-släktet Laminaria har runt sju procent protein och de flesta andra algsorter ligger någonstans däremellan, på cirka 20 procent. Den stora fördelen med alger är att de innehåller mycket lite nukleinsyror, ett slags organiska syror som bland annat innehåller purin som kan ge upphov till gikt och ledproblem. De flesta andra proteinkällor innehåller högre halter av nukleinsyror. Av övriga alger kan vi tillgodogöra oss ungefär en tredjedel av proteininnehållet. Precis som vitaminer och mineraler blir proteinet mer tillgängligt vid tillagning. Alger är energifattiga. De innehåller 1-8 procent fett, varav vi enligt flera undersökningar tycks ta upp högst en tredjedel. De flesta alger innehåller en hel del fleromättade fettsyror. Förr ansåg forskarna att algernas kolhydrater hade för stora och speciella molekyler för att vi skulle kunna ta upp dem. Men numera anser många att tarmens bakterieflora kan anpassas till algernas kolhydratmolekyler och att vi så småningom kan bryta ner dem som vi äter dem under en tid.