Bland algerna finns många av våra nyttigaste och godaste vilda matväxter. Det är nästan litet synd att de ska behöva rida på den aktuella radiak-skräcken för att få sin rättmätiga plats i våra sallader och bland våra smårätter. För de har så många goda egenskaper också näringsmässigt: de är rika på proteiner, mycket rika på vitaminer och framför allt enastående rika på spårelement, inte minst jod och selen..
Av våra grundämnen finns ju alla i havsvattnet, och algerna är kända för en enastående unik förmåga att ta upp och anrika spårelementen. Landväxterna är inte så dåliga de heller, men jorden de står i har inte mer spårelement än de mineral som den har bildats ur. De har också en fiende som algerna slipper: människan som utgör det stora hotet mot spårämnena i vår föda. Dels utarmar vi den odlade jorden genom att med skördarna bortföra kväve, fosfor och spårämnen och med konstgödning tillföra kväveföreningar, fosfater, möjligen kalk och kalium men inte några spårämnen. Dels utarmar vi både odlad och obruten mark genom industrier och bilism genom det sura regn. som löser ut ur marken och för bort en hel rad ämnen var löslighet ökar kraftigt sur miljö.
Bara havet är opåverkat. Det är för stort. Och havsvattnet är buffrat, balanserat så att det inte rubbas ur sitt neutrala pH-värde av att blandas med surt regn. Det enklaste och naturligaste sättet för oss att kompensera oss för en minskning av de spårämnen som av nämnda orsaker hamnar i farozonen, är att också äta en lämplig mängd föda från havet.
Eftersom det nu är algernas förmåga att binda radioaktiva ämnen som är så aktuellt och diskuterat, skall jag besvara de vanligaste frågorna.
Är alla alger lika bra?
Nej, brunalgerna, alltså våra vanliga tångarter och deras släktingar, är i särklass bäst. Kolhydratet som bygger upp deras cellväggar, alltså deras motsvarighet till landväxternas cellulosa, kallas alginat och utgör det ämne, som har denna märkliga förmåga att till sin molekyl binda tungmetaller. Eftersom ett alginat inte kan spjälkas av saliv och tarmsaft lämnar det kroppen med avföringen precis som andra kostfibrer. Rödalgerna har motsvarande ämne: carragen, agar m. fl. och även de har god förmåga att binda tungmetaller. Grönalgerna kan bilda vanlig cellulosa, de liknar våra vanliga landväxter för mycket, men märkligt nog har man även hos dem påvisat en sådan förmåga fast väsentligt svagare. Spirulina däremot hör till de blågröna organismer som förr kallades alger men som botaniskt sett är närmare släkt med bakterierna. Jag har inte sett någon uppgift på att de skulle kunna binda tungmetaller.